Gratis glass! Först till kvarn gäller!

... fick jag krypa på golvet och torka upp vatten med handdukar, lakan och trasor när våra vänners kran exploderade i köket. Efter bara några minuter var hela köksgolvet fyllt med vatten och översvämmningen var ett faktum. Till och med i skåpen fick jag fösa ut vatten med händerna och ner i hinkar och vi fick sträcka oss för att nå upp i tak och lister. För två veckor sedan blev de klara med en helrenovering av köket och så hände detta. Nu hoppas vi att vattnet inte trängt ner under det nylagda golvet så att det blivit fuktskadat.

... och anslutit mig till Nix-telefon. Efter att idag blivit uppringd av Fondservice fick jag nog. En fruktansvärt arrogant säljare ringde upp och frågade om jag brukar titta igenom min premiepension.

För mindre än fem minuter sedan fick jag reda på att jag vunnit två biljetter till morgondagens konsert med Helen Sjöholm- Euforia! FANTASTISKT!!!

Det här med att arbeta hemma på mitt eget kontor med ett tydlig schema har Tobbe lite svårt att förstå. När jag säger:

Något som jag funderat över och även beprövat är hur jag kan skapa en layout där jag vill framföra ett budskap men samtidigt undvika att göra det för tydligt för mottagarna. Ett slags psykologiskt tanke-buskap i det hela!

Jag har insett att utan vardag och rutin i livet går allt så extremt långsamt, motivationen försvinner och kroppen bara såsar på utan något som helst mål. Samtidigt smyger sig en olustig känsla på som sakta men säkert sänker tron på sig själv och sina kompetenser.

Under hela sjukhusvistelsen har jag lärt mig mycket om planering och snabbt genomförande. Dagarna innan insjuknandet satt jag med saker som skulle fixas, offerter skulle skickas, filmer skulle skapas, paket skulle hämtas och en ny make-over väntade. Men jag lät det dra ut på tiden. Jag tänkte att:

... jag har bara legat på sjukhus i åtta långa dygn!

... sjuk!

Sedan några veckor hade jag och min kära väninna Sofie bestämt oss för att tillsammans gå och se Christmas comedy på Wallmans Intiman. Bokat och klart, några dagar innan kollar både jag och Sofie upp adressen på Google. Fabriksvägen i Stockholm får vi till svars, till och med vilken tunnelbana vi ska ta står på kartan. Vilken lyx, tänker vi! Efter en härlig tapaskväll på restaurangen Barcelona med sju olika smårätter, en massa oliver och god dryck kommer vi i god tid innan föreställningsstart till... ett industriområde...

Ute på turné har jag märkt att det lätt blir omvända vanor vad gäller sömnen. Det är sällan att jag lägger mig innan ett och går upp innan tio.

Jag förundras och irriteras över är bristen på vägguttag på hotellrummet. Än så länge har jag hittat ett. Är det meningen att fön, plattåg, mobilladdare, kameraladdare och dator ska samsas om detta?

Hur tänkte de här?

 

 

 

Jag förstår nu hur läkarna har råd att studera i 6 år och sedan kunna betala tillbaka hela studielånet på relativt kort tid. 5 minuters känn och kläm för 120 kronor.

Jag satt och tittade runt på Youtube efter roliga reklamfilmer. Plötsligt fastnade jag för Friends antimobbingkampanj och när jag fick upp följande klipp rann tårarna hastigt nerför mina kinder.

Den berör!

I onsdags kväll tog jag skydd inne på Lunds centralstation mot blötsnön som föll ner mot marken. Det befann sig ett tiotal andra resenärer som tänkt likadant som mig. När jag kom uppför rulltrappan såg jag hur restaurangen Asia Express's dörr stod på glänt. Jag gick närmare eftersom det såg mycket misstänksamt ut. Restaurangen var helt nedsläckt och hade stängt mer än en och en halv timme tidigare. Jag såg att flera resenärer såg lika fundersamma ut som jag men uppenbarligen tänkte de:

Under Eventdagarna i Göteborg träffade jag många trevliga och potentiella framtida kunder och samarbetspartners eller helt enkelt viktiga kontakter att ha. Vad som däremot etsade sig fast på min näthinna var de mindre trevliga utställarna eller rättare sagt oacceptabelt otrevliga människorna i montrarna.

Veklighetsbaserat exempel 1:
En mindre eventbyrå ställde från Göteborg, under dagarna, ut med en underbar monter med mycket tyg, ljus och och stilfull inredning. Folk lockades till att söka information genom att läsa de fina broschyrerna företaget valt att trycka upp. När jag och min klasskamrat Denise kom fram till montern steg den ena kvinnliga utställaren fram till oss med världens leende på läpparna och sade med glad röst:

- Hej hej, varsågod och ta en broschyr. Vart kommer ni ifrån?

Varpå hon ryckte tag i min namnbricka och läste Eventutbildningen Landskrona.
Med ett ansiktsuttryck som lyste av avsky drog hon på munnen och sa ironiskt:

- Jaha, vi har i alla fall inte utrymme för några praktikanter!

Chockad stod jag som förstelnad medan Denise som är mer rapp i munnen och har svar på tal svarade:

- Ja men vi vill inte ens söka hos er!

Kaxigt kan det tyckas men surt vände hon på klacken och hälsade på någon annan med samma trevliga leende som innan. Det mest otroliga var att alla studerande både från vår klass och den nya hade blivit bemötta på exakt samma sätt från samma eventbyrå.

Vilken stil! Jag tror inte att hon insåg att företaget plötsligt miste 60 potentiella kunder inför framtiden plus alla de vänner som vi berättat historien för inklusive hela ledningsgruppen och alla våra föreläsare som arbetar inom eventbranschen.

Verklighetsbaserat exempel 2:
Ett stort kongresscenter från Västerås ställde ut under mässan. En äldre kvinna i 60 årsåldern stod som ansvarig när jag passerade. Glatt hälsade jag på henne och berättade att jag själv kommer från Västerås. Hon stod hela tiden och smaskade på en godis. Efter några minuters samtal kom vi även här in på att jag var/är studerande som blivit inbjuden till Eventdagarna. Mitt under en mening vände hon på klacken, ställde sig med ryggen mot mig och började prata med en annan passerande, tydligen mycket mer intressant.

Jag förstår inte denna ständigt nedvärderande attityd?!? Hade hon fortsatt att lyssna hade hon snart fått veta att jag själv är egen företagare, har goda kontakter inom branschen och eventuellt är intresserad av att förlägga något evenemang i detta center. Men nej! Nu vet jag vilka jag inte ska använda och aldrig rekommendera! Tyvärr...

Jag tror jag just uppfunnit ett nytt ord... Gnet. För mig betyder det att vara arg, förbannad, pissed off och idag har jag stor lust att skriva om det.

Ända sedan vi flyttade till Ängelholm har jag varit så otroligt imponerad av att Ängelholms kommun sätter upp hundbajspåsar i vissa utvalda parker. Det gör att man som hundägare känner större ansvar och vill hålla rent för sig själv och andra.
Idag gick jag dock förbi stolpen där påsarna hänger och upptäckte att alla, det vill säga, hundratals påsar blivit nedriva och utspridda på marken. Jag blev så förbannad över en, kan tyckas, bagatell men helt plötsligt blev det en hjärtefråga för mig. Först och främst är det skadegörelse och nedskräpning och sedan mycket respektlöst mot alla oss som verkligen vill hålla ordning och reda. Jag var så arg så att jag hade kunnat övernatta vid stolpen bara för att hålla koll och attackera minsta misstänkta rörelse.

Visst känns det som att man fått ett litet hål i hjärtat när man tagit avsked. En liten droppe ångest, kanske en liten längtan som man sällan tar fram och minns.

Ett litet hål i hjärtat...