Innan sång- och teateraudition~

Eila:
- Vi har fått goda ord från Annette om dig från dansen tidigare idag.

Hittade av en slump en liten novellserie jag skrev några år tillbaka. På något sätt har jag alltid haft lättare att anta en teaterroll och en skepnad som aggressiv, sorgsen eller deprimerad. Kanske är det på grund av den stora motsatsen mot vad jag är i verkligheten som gör att karaktärerna lockar.

Jag kunde se det redan innan vi hade sagt hej till varandra. Han tittade aldrig på mig, han sneglade inte ens. Inte ett enda ögonkast. Den enda han hade lgonen för var skönheten bredvid mig. Min vän. Hon stirrade tillbaka, in i hans bruna vackra ögon.

Det var som om man kunde drunkna när man sjönk allt djupare, som i en salgs trans, in i hans ögon.

Den första han omfamnade var hon. Till slut, efter några sekunders nära-drunknande-upplevelser, vände han sig till mig och kramade även mig. Men hela tiden med ett vakande öga över henne. Var det egentligen så här det skulle gå? Jag förstod inte riktigt det fel jag gjort eller om jag någonsin begått något fel.

Han slängde sig över henne. Hon skrek och nästan kiknande av skratt. Ändå fortsatte han lika lekfullt som vanligt. Även om vi inte hade känt honom mer än några veckor, var det som om vi redan visste det mesta om varandra. Eller kanske visste de två mer än vad jag gjorde. Själv satt jag stilla bredvid dem, långsamt skrivande på datorn och med ett leende på läpparna. Egentligen ville jag gå, bara en liten bit bort, alldeles runt hörnet. Men jag satt kvar, medan den lilla kärleken jag hade insydd i min kropp rann ut. Liksom dagg på ett rött rosenblad i en sommarträdgård. Men den hör kärleken försvann inte, den rann bara ut för att avdunsta och stiga upp igen, lika stark som innan. Han nafsade i hennes öra. Hon skrattade nästan ännu högre än tidigare.

Jag satt kvar, ville inte röra mig. Jag kikade bara på dem, log och skakade på huvudet. Hon låg upp och ner och han över. Jag kunde inte resa mig. Jag förmådde inte att ta ett enda steg över golvet, fram till toaletterna. Jag ville inte lämna dem ensamma.

Det var jag som upptäckte honom. Hon följde bara med, lurpassade bakom mig. Musiken var öronbedövande och hela lokalen var mörklagd förutom de lampor som blixtrade över golvet. Jag var det första som dansade med honom tätt intill. Det var våra kroppar som rörde sig i takt med musiken, hans och min. Det var jag som tog på honom med mina bara händer, smekte honom när vi dansade.

Några veckor efteråt träffades vi igen. Jag hade längtat och trånat efter att få se och träffa honom, men det blev ingen dans denna gången, bara blickar. Jag såg att hans ögon bad, han ville lika mycket som jag.

Dagar och veckor flöt fram som årtusenden tills vi möttes igen. Båda såg varandra och dragningskraften var som den starkaste magnet som någonsin tillverkats. Jag var en plus- och han var en minuspol och vi dansade hela natten. Det var första gången DE upptäckte varandra. Timmarna efter stod vi tillsammans och han bet i hennes öra, inte mitt. Han stod tätt intill henne, med munnen vilande mot hennes panna. Jag stod bredvid och försökte tränga mig igenom. Bara för att komma lite närmare.

Hon talade aldrig om honom som sin, utan som min. Men det hela var fel och jag började inse det. Hon hade känslor för honom även om hon kom med bortförklaringar. De skrev till varandra varje dag. De pratade om allt, timme efter timme. De sände bilder och ringde till varandra. Själv hade jag varken bild eller telefonnummer. Jag stod på sidan om och såg det hela fortgå. Allt gick snett och felen lade sig på högar.

Kärleken försvann inte, den var fastsydd med korsstygn djupt in i hjärtat. Ibland slet den sig loss och fortsatte långsamt nerför och som en jojo kom den tillbaka i slutet av änden.

Folk började prata, något som aldrig tidigare visat sig vara bra. Jag gömde min a känslor och tankar. När jag åkte hem regniga och blöta dagar fortsatte de att gå vidare, sida vid sida. De skiljdes inte åt, de gick inte åt varsitt håll. De gick bredvid varandra, lika glada som vanligt, när bilden av dem tonade bort.

Hon frågade mig vad jag tyckte om honom, om mina känslor för honom. Jag svarade avvaktande och förstod inte riktigt vad som hände eller vad som skulle ske. Ändå berättade jag:

-         Han är en vän och kommer alltid vara det. Jag har inga så kallade kärlekskänslor kvar för honom. Det är slut, han är över. Hans tid är förbi. Han är en underbar och mysig kille osm behöver kärlek men endast en vänskaplig sådan från min sida.

Orden flöt på som ett skenande tåg, det vill säga kanske lite för fort. Men hon lade inte märke till någonting. Hon stod med ett svagt leende på läpparna. Jag förstod inte vad jag själv sagt. Var det så här jag ville att det skulle sluta?

Jag gick ensam iväg med tankarna farande i huvudet.

Jag ville ha honom, jag ville se och träffa honom, känna på honom, vara tätt intill, lugnt dansande tillsammans. Jag ville höra hans röst, ta hans hand, skratta och prata med honom. Jag ville gå ensam med honom genom det duggande regnet om hösten och längs med vågorna om sommaren. Jag vill gräva ner mina händer djupt i hans hår, dra in hans doft och lägga min panna vilande mot hans bröst. Jag ville att hans skulle ta p mig, kommunicera med mig känna att jag fanns hos honom, inom honom.

Jag var galen i honom! Jag älskade honom!

Mina andetag förvandlades till ånga medan ännu en tår lösgjordes från mitt öga. Tåren silade långsamt ner, via äppelkindens skåra och vidare över läppen för att bilda en stor droppe vid hakans slut. Den fortsatte och som i slow motion föll den ner mot den snötäckta marken.

Jag vände mig om, gick in mot träden, bort från ljuset och mot mörkret. Intet skrämde mig mera. Jag stannade upp väl synlig för andra men mörkret slöt sig omkring mig för varje minut som gick. Jag suckade och tåren blev till tårar. Med ett förkrossat skrik gled jag ned på knä och sjönk ner genom den mjuka snön.

Det enda som hördes i den mörka vinterkvällen var ekot av ett förtvivlat vrål och hulkandet av tårar som gav sorgen mat.

Min kropp tynade långsamt bort, den försvann alltmer för varje ögonblick. Tynade medan kärleken stärktes och sköt i höjden, men hoppen om kärleken sjönk. Mitt hjärta var fast med tiden. Sakta förlorade jag den kraft som så länge funnits där- Jag var en förlorare, hon var en vinnare. Hon vann hans hjärta- jag vann endast mitt eget. Hon var allt och framför allt HANS, jag var inget, ingen. För dem fanns det ljus, för oss fanns det mörker. Ett mörker som bara de lågt ställda och bortkomna ser. Var jag en sådan? I alla fall hade jag blivit det. Hon var hans- han var hennes. Vem var jag?

Hon skrattade, fnissade och kiknade av skratt när hon var tillsammans med honom .Jag gick på sidan om. Jag var en pöl av en tjock, flytande massa som sakta följde vartenda steg de tog. Hon pratade livligt med mig fastän jag inte hörde på. Massan nere på marken var djupt försjunken i egna tankar. Redan från början hade han siktat in sig på henne. När han rörde vid mig var det hennes kropp och hud han föreställde sig. Han tog på henne genom mig. När han talade till mig var det hon som fanns i hans innersta tankar. När jag skrattade var det hennes ljud som dränkte mitt. När jag drömde om honom var det han som drömde om henne. Helst av allt ville jag res mig upp, rak i ryggen och på ett självsäkert sätt skrika, rakt i deras förvånade ansikten:

-          Ta vad ni vill! Tag min kropp, mina tankar, mitt blod, mina lemmar. Men tag för Guds skull inte mitt hjärta.

Men de tog ALLT. Allt som fanns till mitt yttre och i mitt inre. Jag blev krossad och det fanns ingen som kunde stoppa det. Mitt hjärta blev hårdast drabbat. Där fanns min kärlek, mitt hopp, mina drömmar. Allt blev slagit i spillror, pulvriserat till korn och med vinden fördes det bort.

Ibland när de stannade upp och hon slängde sig kring hans hals för att kyssa honom föll jag ner i ett djup som var omöjligt att ta sig ur. Inte förrän hon väckte mig ur mina tankar kunde jag långsamt klättra upp. Utan att se de dunkla skuggorna i mig, långt bakom hornhinnans rand, fortsatte vi gå. Men endast ett skal följde efter dem. Om jag vände mig om såg jag själen stå kvar, förkrossad, medan tårarna suddade bort varje kontur jag kunde urskilja. Som vattnets ånga lyfte min själ mot den klarblåa himmelen och försvann bort. Den bildade ett moln och salta regndroppar öste över skalet på marken. Men ingen lade märke till det. Jag stod stilla med endast skalet kvar av mitt liv, medan hon och han fortsatte gå. Iväg från problem, inre hunger och svartsjuka. Iväg från mig.

Jag kan fortfarande se er... kan ni se mig?

Släktforskning är riktigt roligt. Och trots att jag aldrig riktigt ägnat mig åt detta är det ändå spännande att se varifrån man egentligen kommer, varför man hamnade just där man är idag och hur generation efter generation sett ut. Men det mest exhalterade av allt är om man av ett rent tillfälle råkar(...) hitta en 'kändis' i släkten.

Jag fick nyligen veta att min morfars kusin, Gunnar Hahn, känd kompositör och folkvisemusiker, varit gift med ingen mindre än Ulla Billquist (ursprungligen från Eslöv- Sammaträffande?!?).

Så ett litet smakprov från en ingift, avlägsen släkting.

Jag tror aldrig att jag gråtit och kippat efter andan av skratt efter att ha sett en konversation i det vanliga livet. Men något så förutsägbart som detta har jag aldrig sett maken på.

Det kan man verkligen kalla för ett observerande sociologiskt experiment!

Fredagen den 6/2:

Två killar på Comhem i Malmö möter en kvinnlig arbetskollega vid hissen.
Konversation mellan kille 1 och kvinnan:

Kvinnan: Jag har inte sett er på hela dagen. Har ni varit inlåsta på tvåan idag?
Kille 1: Ja, precis. Och du ska hem nu?
Kvinnan: Ja. Vad ska ni göra?
Kille 1: Nej, ska iväg och ta en kopp kaffe och sen hem.
Kvinnan: Jaha, men om ni vill bjuds det på drinkar hemma hos mig senare!

Killarna sneglar på varandra.
Kille 2: Nej, jag måste nog hem.
Kvinnan: Okej, men du? (tittar på Kille 1)
Kille 1 (NERVÖST): Jo, ja... det låter trevligt.. jo. Men du (pekar på kille 2)... ja just det du ska hem ja... Hem.
Ja nej men...

Kille 2 går.
Kvinnan: Du kanske kan? (till Kille 1)
Kille 1: Ja, det låter trevligt! Jo, men jag ska hämta kaffe nu.
Kvinnan: Okej, men slå en pling då.
Kille 1: Ja, jo jag slår en pling. Hej!

Båda skyndar sig därifrån med huvudena sänkta.

Så sjukt UPPENBART!!!! Och så sjukt roligt... ett drama som förgyllde dagen för mig!

I och med åtta gånger dans i veckan har jag insett att för att kroppen ska kunna undvika skador och få en chans att vila upp sig mellan varje hårdpass, måste jag tyvärr ta bort en jazz session. Men i och för sig känner jag att jazz nybörjarkurs börjar bli lite för mycket upprepande av de andra jazzlektionerna. Att varje gång gå igenom fötternas och armarnas position eller hur man gör en plié är en aning för enkelt.

Kanske kan det kallas inget-tålamod eller så vill jag helt enkelt se resultat och utveckling...