VICTORIA

En pizzeria i Ängelholm kom i veckan ut med sitt reklamblad och den meny de erbjuder. Självklart fanns där som vanligt ett femtiotal pizzor att beställa. Men den som drog till sig min uppmärksamhet var följande:

VICTORIA - tomatsås, buffalomozzarella, fullkorn, tryffelsalami, ricotta, rucola, prsuto, armagnacgelé, anklever, pilgrimsmusslor, kobebiff, hummer, oliver, löjrom, 22 karats guld............. 30 000:-

Ja, vad sägs om en pizza med 22 karats guld, havets läckerheter och en hejdundrande blandning av köttsorter. För 30 000 kronor!

Jag tror det blir en sån till helgen!

Ängelholm är en händelserik stad!



- Det är ingen pannbiff, det är Wallenbergare!, sa kocken och drog på munnen

Under gårdagens show fick vi artister möjligheter att äta på Parametens restaurang och få maten tillagad av meriterade kockar. Det bjöds på Wallenbergare med kokt potatis, rödvinssky, palsternacka, morötter och stekta kantareller.

- Jaha, pannbiff, utbrast jag mitt under själv-serveringen.

En märkbar obehaglig stämning la sig plötsligt över köket och jag såg hur kocken drog på munnen och med stött och sur röst sade:

- Det är INGEN pannbiff, det är Wallenbergare! Det är inte ens likt en pannbiff. Den enda likheten är att köttet kommer från ett djur.

Aldrig har vi väl skrattat så mycket som när vi slagit oss ner i logen igen, väl dolda för kocken och hans irritation över min replik.

Nåja, för mig är det fortfarande pannbiff. Det såg ut som en pannbiff och smakade som en pannbiff. Den enda skillnaden var konsistensen. En Wallenbergare är tydligen finmixad och utan tuggmotstånd!


(Du hade rätt Aida, jag bloggade om incidenten!)


Jag älskar snälla människor

Under vissa perioder när kroppen och knoppen är lite labil uppskattar jag andra människors godhet extra mycket. Ja, jag kan nog säga att jag älskar snälla människor.
Igår var en helt otroligt hektisk dag med långa tåg- och bussresor till Lund, Helsingborg och jag-vet-inte-vart. Tobbe skulle skjutsas till flygplatsen, affischer skulle sättas upp i universitetsstaden, IKEA skulle besökas (premiärdagen i Helsingborg) och det skulle matshoppas. Efter 12 timmar non-stop utan vatten och med bara en banan och några köttbullar i magen var jag så slut varenda liten rörelse i kroppen sved och tårarna brände i ögonvrån. När jag då klev in i bussen som, förhoppningsvis, skulle kunna ta mig en bit på väg hem sa den kvinnliga chauffören:

- Det är mitt sista pass nu så jag kan släppa av dig närmare där du bor!

Finns det några vänligare ord och handlingar i denna värld?

Det är som att jag skulle kunna gråta nu, trots att nästan ett dygn gått sedan repliken uttalades.

Och efter dagens strapater med 5 timmars sömn bakom mig, stopp i tågtrafiken (som vanligt), en timmes extra resväg med buss, en missad leverans med tio minuter och med ett milslångt torsdagsschema fick jag tala med världens mest underbara kundservice-medarbetare på SEB. Skämtsam, trevlig och med ett kompis-snack i grundtonen.

Jag måste få säga det igen!

JAG ÄLSKAR SNÄLLA MÄNNISKOR!!



Vad ledsen jag blir...

... när jag ena stunden sitter och tittar på underbara bilder och minnen och i nästan stund råkar komma åt radera-ALLA-bilder-knappen och möts av texten "Inga bilder" på en blå bakgrund. Det var den systerdotterns första månader, Kretaresan, födelsedagen gånger två, julen, nyåret, kivikresan, stockholmsbesöket och hela sommarens strapatser och äventyr.

Som tur är hittade jag gratisprogrammet PC Inspector Smart Recovery och lyckades i alla fall få tillbaka ett par hundra bilder varav ett tjugotal var suddiga och spräckliga och åkte tillbaka rakt ner i papperskorgen igen.

Vad glad jag blir att jag har de flesta tillbaka!






Dörrförsäljare med tavlor

Aldrig kan man gå utanför dörren att någonting händer och sker i hemmet.
Är ni nyfikna på att höra? Okej, låt gå då!

Igår kväll satt Tobbe hemma för sig själv i godan ro. Då det ringde på dörren gick han och öppnade och mötte där en kvinna med flera tavlor över armen. De började prata och hon kom fram till att hon var israelisk konststuderande som sålde tavlor. Punkt slut, skulle man kunna tänka där. Men icke sa Nicke, för halvtimmen senare stod Tobbe med en tavla i handen och 1000 kronor fattigare.

Som en fin gest hade han tänkt köpa mig en tavla med ett havsmotiv som skulle passa in i vårt nya sovrum med marina inslag. Problemet var bara att när jag kom hem tog jag upp tavlan, drog ogillandes på munnen och vände tavlan åt rätt håll. Vips, så förvandlades havsvågen till en naken kvinna, något som han uppenbarligen inte alls hade sett då han köpte tavlan. Och jag kunde helt enkelt inte tycka om den.
Dels för att han lurats av en dörrförsäljare och dels för att den var så dyr. Han kändes sig rejält dum då.

Nu har jag dock lyckats acceptera tavlan och tänkt att gjort är gjort, jag kan säkerligen leva med den och till och med lära mig att tycka om den.

Men i sovrummet passar den inte!





Tobbes bild av en havsvåg



Min bild av en naken kvinna



Skånetrafiken?

När jag imorse kom till tåget visade det sig att tågen stått stilla i över 4 timmar. Trots att en ledning fallit över spåret för länge sedan fanns ingen information om ersättningsbussar eller när tågen skulle börja köra igen.
När väl informationen om bussarna kom meddelades ingen tid och efter att vi stått och väntat i en timme kom den första av 15, dock med slutdestination åt fel håll.
Efter 1,5 timme gav jag upp liksom många andra efter att många ringt åtskilliga samtal till Skånetrafiken och mötts av samma svar om och om igen:

- Bussar är abbonerade men vi vet inte när de anländer. Det kan ta timmar.

När sådana missöden sker undrar jag om Skånetrafiken överhuvudtaget har en katastrof- eller krisplan. Som det verkar i dagslägen ser det inte ut att finns och om det mot förmodan finns fungerar den extremt dåligt eller följs inte som den borde.

Det första Skånetrafiken borde göra är att sätta sig tillsammans med ledningen och komma överens om hur en katastrofplan ska se ut. Vad gör vi om en olycka inträffar? Vilka kontaktar vi? Vem ska få vilken information? När? Hur? Varför?

Steg två mot en bättre fungerande tågtrafik innebär en helomställning inom de områden som drabbas. Ett antal kontaktpersoner ska informeras om läget, utrustas med radio och nödvändig information och skickas ut till de stationer som drabbats. Än så länge inget svårt att genomföra!
Finns ingen plan på vilka som ska skickas ut får man dela ut dessa positioner på ett morgonmöte varje dag. Alla måste vara förberedda. Har man en katastrofplan ska alla vara införstådda med denna och den ska gå som på rullande band.

Steg tre att göra är att informera övrig personal på bussar, tåg och annan kommunal trafik via radiosändare. Det värsta för pendlare är busschafförer och personal på tågstationer som inte vet någonting om läget och som inte ens kan hänvisa till en kontaktperson.

Det fjärde steget blir till att direkt abbonera ett antal bussar. En vardagsmorgon kräver större resurser, en helgdag lite färre beroende på väder, månad och omkringliggande evenemang. Samarbete är otroligt avgörande i detta skede! Det får helt enkelt inte dröja fyra timmar innan man ens lyckats sätta in ett tiotal bussar för hundratals väntande passagerare som ska till jobb, möten eller bokade tider. Bussarna får inte heller komma en timmes efter varandra utan måste avgå med jämna mellanrum och följa tågens avgångstider plusminus 15 minuter. Inte mer än så!

Samtidigt som detta pågår måste Skånetrafikens huvudkontor vara införstådd med vad som händer på de olika platserna, kontaktpersonerna på vardera tågstation måste hålla kontinuerlig kontakt med växeln och på så sätt hela tiden vara uppdaterad med vad som händer.

Reparationsarbetet måste sättas igång från första inrapportering om olyckan för att på så snabbt sätt som möjligt åtgärda problemet.

Kommunikation är det viktigaste som finna i dagens informationssamhälle. Fungerar inte den stagnerar hela systemet!

Jag uppmanar:

- Skånetrafiken! Gör en katastrofplan och slipp arga pendlare som börjar ta bilen istället för att åka kommunalt!




Intervjuad

Igår fick jag äran att bli intervjuad av ett tv-team på Helsingborgsfestivalen. Upprymd som man lätt blir efter en tvintervju missade jag att fråga vart de kom ifrån och nu letar jag febrilt efter gårdagens uttalanden av mig.

Någon med tips?



Badförbud för hundar upprör!

Idag kunde man läsa följande artikel i Skånskan:





Eftersom jag och Norma brukar bada där kände jag mig direkt träffad då de direkt menar att vi "struntar i badförbudet" (som det står på Skånskans hemsida). Som reaktion på detta har jag nu skickat in en insändare till redaktionen.

---
Träffad och förvånad? Ja, så kände jag mig när jag läste artikeln om förbjudet hundbad på Sjöholmen den 26/7. Jag erkänner att jag brukar åka dit med min hund nu när sommarvärmen har varit outhärdlig både för oss människor och våra husdjur men ingenstans har jag kunnat läsa om förbudet. Jag har sökt på internet efter information och därigenom blivit rekommenderad att åka till Sjöholmen eftersom det "är ett bra bad både för hund, husse och matte".
För säkerhetsskull ringde jag till Eslövs kommun för att få klarhet i vad som var tillåtet eller ej. Ansvarig på miljöförvaltningen svarade då:
-Jag ser inte varför det skulle vara förbjudet för hundar att bada där.

Felaktig information som jag litade på och som jag nu får skämmas för.

Vart ska våra hundar få svalka sig? Det lever inte bara människor i den här världen, vilket många tycks tro. Därför uppmanar jag ansvariga på kommunen att antingen öppna upp för hundar på allmänna badplatser eller ge oss hundägare plats där vi slipper högljudda barn och vuxna människor som smutsar ner vårt badvatten.

Matte Lovisa och vovven Norma
---

Nu hoppas jag att den kommer med och kan göra lite skillnad!




Storbrand i lilla Eslöv

Ute på kvällsturen upptäckte jag och Norma stora rökmoln och ett starkt ljus borta i horisonten i lilla Eslöv. Som små flugor som dras mot en ljuskälla blev vi självklart nyfikna (jag säger vi eftersom det inte låter lika hyena-aktigt som om det bara stod "jag". Norma hade egentligen inte så mycket att säga till om) och vi skyndade oss fram till platsen. Stora lågor slog mot skyn och många människor hade samlats. Jag vet inte om det fortfarande sitter i i våra stenåldershjärnor men eld skapar på något sätt en upprymdhet i kroppen som bara kan stillas om vi fått ta del av uppståndelsen, tråkigt men sant.

Självklart var pressen snabbt på plats. Nedan är en bild från Aftonbladets hemsida (den blev lite bättre än mina mobilbilder).








Påbackad bil & smitning

Det är så typiskt att det under de mest hektiska och händelserika tillfällena inträffar olyckor som ställer till det för lång tid framöver och som skapar extra arbete utöver det man redan har. Igår efter en eftermiddags matshopping skyndar jag till tåget medan Tobbe hoppar in i bilen för att åka hem med matvarorna. När han står vid utfarten och väntar på sin tur att köra börjar en bil som står framför honom att backa. Tobbe tutar för att göra mannen i bilen uppmärksammad på hans existens men mannen fortsätter att backa och kör till slut rätt in i framdelen på vår bil. Tobbe som varken har chans att köra fram eller bak på grund av andra väntande bilar blir helt enkelt tvungen att ta emot smällen.
Chockad ringer han min telefon, berättar hela historien och frågar vad han ska göra?

- Är mannen kvar på platsen?, frågar jag direkt.
- Nej, säger Tobbe. Han steg ut ur bilen, slog sig för bröstet och hoppade in och körde iväg utan ett ord.

Smitning, tänker jag, men börjar sedan fundera. Visserligen hoppade ju mannen ut ur bilen men han kom inte fram och frågade hur det gick eller letade skador. Registreringsskylten trycktes in och en del av plåten likaså. Om karossen skadats har vi ännu inte hunnit titta på. Så visst måste det vara smitning?
Hela händelseförloppen gick så fort att Tobbe inte ens hann gå ut själv, innan mannen var borta. Som tur var hann han skriva ner bilens registreringsnummer.

Strax efter händelsen ringde Tobbe till polisen för att göra en skadeanmälan men kom aldrig fram. I växeln sa de att ingen fanns på plats för att ta emot samtalet. Därför blir vi helt enkelt tvungna att försöka ringa idag igen, ett helt dygn senare och jag hoppas att det fortfarande går vägen!

Otur kanske bringar tur en dag!



Ostimulerad

Den senaste tiden har jag känt mig uttråkad eller snarare otroligt ostimulerad. Jag har inte vetat orsaken förrän när Tobbe gav mig en ledtråd till svaret. Drömmar och planer i en framtid för långt bort!
Jag tror faktiskt att han har rätt. Nu måste jag börja hitta lösning på problemet.

Nummer ett blir att hitta små mål dag för dag. Fler förslag?




Spruckna glasögon

Idag hände det... Svettiga försökte vi få av vinterdäcken från bilen utan att lyckas. Tobbe tog av sig sina, något medtagna, glasögon och lade dem på gruset bredvid sig. Tiden gick och utan att tänka på de där brillorna på marken steg jag upp och klev rakt på dem.

- Krrrraaaaasch...

Ett halvt glas och en sprucken båge låg framför mig. Det blev helt enkelt till att locka fram hemmasnickaren i mig och limma ihop dem så gott det gick. På måndag får vi gå till optikern men om ekonomin tål denna "katastrof" är frågan?!?


Imponerande Linas matkasse

Jag har just mottagit leveransen från Linas matkasse och jag måste säga att jag är mäkta imponerad. Inhandlat, ihopplockat, färdigställda recept och levererat ända fram till dörren av en trevlig chaufför. Mycket mat för endast 499:- gör att jag vill köpa mer och mer men självklart ökar priset efter mitt erbjudande. Dock kommer jag i framtiden, när jag fått arbete och fast inkomst, att fortsätta för så enkel handling har jag aldrig varit med om!

Bra jobbat Linas matkasse!!








Det här med räkningar...

... har jag aldrig riktigt gillat. Men vem har väl det? I början tyckte jag faktiskt att själva betalningen av räkningar gav en viss vuxenkänsla men nu har den bytts ut efter att vår senaste elräkning mer liknade ett rån än en investering.
4000 kronor och vi har inte ens haft varmt!!! Två till tre element på knappt 20 grader under hela vintern och flera helger och dagar bortresta med värmesänkning till följd.

Nej, imorgon ska Ringsjö få sig ett samtal så de kanske kan förklara vad de menar med att ens kräva den ohyggligt stora summan för en tvåa på 50 kvadrat.

Usch!


Trasig tvätt!

För några månader sedan upptäckte jag små små hål i flera av mina tröjor. Ett hål i armen, ett par mitt på magen eller i en söm kunde helt plötsligt dyka upp och jag var rädd för att någon insekt kommit in i garderoben och ätit på kläderna. Men efter många öppna ögon som kollat igenom alla kläder hittade jag inget utan fick gå runt i mina håliga kläder och köpa lite nya. Hålen fortsatte att komma och jag började misstänka att tvättmaskinen var den stora boven. Jag sänkte varvantalet på centrifugen och kände igenom maskinen efter sten. Men icke sa nicke.
Inte förrän idag blev jag säker. In stoppade jag mitt nya linne, endast använt några gånger och aldrig tvättat, och ut kom mitt plagg full med mindre och större hål mitt på magen.

TVÄTTMASKINEN!!

Väl inne i lägenheten plockade jag ut alla trasiga kläder och gick noggrannt igenom allt jag hade i ägo. Flera tröjor och linnen, både tunna och tjocka i olika material till ett värde upp mot 1000 kronor hade exakt samma mönster, några hål här och några hål där. Rasande skrev jag direkt ett mejl till min hyresvärd och nu hoppas jag på en uppdatering av maskiner och ersättning för mina förstörda kläder.

Annars blir det handtvätt i framtiden!


Insändare

I fredags skickade jag in en insändare till flera tidningar i södra Skåne med anledning av mitt akutbesök och den usla service jag fick på Lunds Universitetssjukhus i förra veckan. Än så länge har det inte gett utslag i någon artikel eller tryckt inlägg men jag väntar fortfarande och ger inte upp hoppet!

Någon måste ju reagera!


Usel service på akuten

Sent igår kväll ankom jag till Lunds universitetssjukhus akutavdelning. För säkerhetsskull ville jag kolla upp den andnöd och fruktansvärda huvudvärk som jag drabbats av tidigare under kvällen och vara säker på att de inte hänt något med hjärtat eller luftvägarna. Efter en halvtimmes väntan fick jag träffa en sjuksköterska för "intervju" och medan jag berättade satt hon och klickade på datorn och sa knappt ett ord. Jag blev utslussad igen till väntrummet och satte mig ner för att vänta på min tur (nåja, snarare när det skulle bli jag eftersom hela akuten var tom). Efter ett tag kom en kvinnlig patient ut från en dörr, gick fram till mig och frågade hur länge jag väntat.

- Ungefär en timme, svarade jag.

Hon var märkbart irriterad och sa att hon själv varit där i över tio timmar. Ingen hjälp hade hon fått och de sjuksköterskor hon träffat stod och pratade med annan sjukhuspersonal, skrattade och brydde sig knappt.

- Såna fall är väl undantag, tänkte jag och slog mig ner igen. När två timmar passerat och efter att jag slumrat till på en av de osköna stolarna blev mitt namn uppropat. Lovisa, vad det enda sköterskan sa och hon slussade in mig i ett rum med instruktionerna att läkaren kommer snart. Minuterna passerade. Jag såg knappt några patienter överhuvudtaget, bara en massa sjuksköterskor och läkare som satt och drack kaffe, pratade och hängde över disken. En och en halv timme i ett sterilt rum gick jag ut och frågade om jag skulle få hjälp någon gång.

- Det har skrivits upp en läkare på dig nu så han kommer snart, fick jag som svar.

Väntan, denna outhärdliga väntan. När klockan slog halv fem hade jag suttit i detta isoleringsrum i över tre timmar och varit på akuten i över 5 timmar. Ingen läkare syntes till och jag var nära bristningsgränsen. Inte ett hej hade jag fått, inte ens en kopp te, en fråga om hur jag mådde eller ett leende. Det var som att hela sjukhuset var en levande-död-plats, en zombiefilm.
Jag var trött i hela kroppen, jag var öm i bröstet efter mina andningssvårigheter och jag var fruktansvärt ledsen efter personalens behandling (eller snarare icke-behandling).
Jag gav upp! Min sambo fick prata i mitt ställe för hade jag så mycket som sagt ett ord hade jag brustit ut i gråt.
Som svar på att jag tänkte åka hem fick jag:

- Läkaren har skrivit upp sig så han kommer snart... men mår du bra nu?

Klart jag inte gjorde men vad skulle jag säga, de brydde sig ju inte ändå och min hjärna ville inte lyssna längre. Jag och Tobbe åkte hem, utmattade, förbannade med ännu lägre förtroende för läkarvården än innan!

Sämre service än på Lunds Unversitetssjukhus har jag ALDRIG varit med om
och som ny patient på ett sjukhus överhuvudtaget vill jag aldrig mer tillbaka.

USELT!!!

Idag har jag bokat in en tid nästa torsdag på vårdcentralen i Eslöv. Bättre mottagning där hoppas jag, trevligare personal hade de i alla fall. Människovärde och att lyssna på känslor, inte en diagnos är nummer 1!


Jag blir orolig...

... när jag på houselektionen nästan slutar andas. Rummet är tomt på syre och mitt huvud börjar sprängas. Det känns som att ögonen ska hoppa ut ur sina globar och ögonen blir blodsprängda på två sekunder. Mitt huvud exploderar!! Min röst försvinner och blir till något spräckligt, pipigt tonårsljud.

Jag får ingen luft!! Jag har aldrig varit med om något liknande. Illamåendet tar vid, huvudet blir tungt, ögonlocken faller ner...
Därför sitter jag nu i kö hos sjukvårdsupplysningen.


Gnäll gnäll och åter gnäll

Nu när vintern är här, snön ligger i tjocka lager på marken och det är allmänt kallt ute är det så lätt att negativa känslor tar överhand. Varje dag på väg till och från skolan hör jag många konversationer mellan både män och kvinnor. Från deras munnar kommer gnäll, gnäll och åter gnäll. Visst kan man ha dåliga dagar och det finns saker man inte gillar men det blir till ett samtal som aldrig tar slut. Folk kan älta samma ämne om och om igen och det kan till och med kännas riktigt trevligt. Men även om det för tillfället känns trevligt drar det hela tiden ner stämmningen, tillvaron blir mörkare och till slut är energin borta. Och för alla omkring skapas en irriterad känsla som nästan går att ta på.

Är det något jag ogillar är det just gnäll. Också jag ser negativt på vissa händelser eller fenomen ibland men när jag mer och mer lägger märke till min omgivning se och hör hur mycket tjat och tråkiga kommentarer som fälls hela tiden blir jag konfunderad och omvänd till det positiva..

När en person säger:
- Det är kallt, blött och mörkt ute.
Säger jag:
- Då har vi ialla fall våren att se fram emot. Tänk om vi inte haft snö, då skulle det vara ännu mörkare.

Men hur många positiva inslag jag än ger är allt bara så extremt hopplöst för den andra. Jag vill vara glad, positiv och kreativ men att gång på gång dras ner i det mörka djupet på grund av andras gnäll gör inte världen bättre varken för mig eller någon annan.

Jag vill ha ett slut på det men svenskar gillar helt enkelt att gnälla!


Retorik som kärnämne JA!

Retorik= konsten att tala

För bara 50 år sedan var retorik ett obligatoriskt ämne i skolan. Det var ett ämne som ansågs livsviktigt för att människan skulle komma någon vart i livet, utvecklas och våga interagera med andra människor.
När åren gick valde dock Sveriges ledande politiker att samhället inte längre behövde lära sig hur man kommunicerar med varandra. Man tyckte kanske att det var en självklarhet, eller så ville man manipulera de "dumma medborgarna" och styra dem som robotar
Vad var det som gick snett? Varför tog man ett sådant otroligt dumt beslut?

Barn och ungdomar idag kan inte berätta om sitt liv, de kan inte argumentera riktigt för sina åsikter, de kan knappt berätta om sin skoldag (tro mig, jag har sett det).

Jag håller faktiskt med Christer Hanefalk när han säger att retorik är skolans viktigaste ämne. För vad skulle vi göra om vi inte kunde kommunicera och tala med andra människor? De är hela grundpelaren för skolans uppbyggnad.

Många försöker idag briljera med svåra ord som de knappt själva förstår. Jag tillhör en av dem. För bara en dag sedan fick jag reda på att till exempel event kommer från det latinska språket och ordet eventus som betyder utgång, avlöpa. Jag fick också veta att projekt kommer från ordet projekere som betyder kasta fram. Hur många visste egentligen det? Hur många vet ens vad sitt yrke betyder? Eller sitt namn (Lovisa kommer från Ludovig och betyder beröm, kämpe.)?

Jag älskar att skriva och tala inför publik. Men hade jag lärt mig retorik redan från grundskolenivå hade jag med all säkerhet känt mig tio gånger så säker än vad jag gör idag (det jag kan idag har sakta vuxit fram från år av träning och jag är ännu inte färdiglärd). Jag hade kunnat lägga fram fler argument, jag hade kunnat skriva långa presentationer på under timmen och jag hade kunnat slänga mig ut i ämnen där improvisationen tagit över.

I framtiden hoppas jag på en förändring. Jag hoppas på att fler politiker inser sina-, skolans- och samhällets brister innan det går överstyr. För jag vill kunna sitta vid matbordet och tala med mina framtida barn utan att de ska skämmas över att kunna prata.

Retorik i skolan och som kärnämne JA!

(Ser ni att jag använder trerytm i flera meningar eller att jag skriver i formen Ordo naturalis- då, nu, sen? Retorik!)


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0