När jag var ung eller yngre eller vad det nu heter och när jag var mogen för högstadiet i sådär 14års åldern var det dags att flytta upp ett stadium. Jag minns rykten om hemska lärare, stränga och elaka. Jag minns snacket om de "STORA" niorna. Det var en pest och pina att varje dag komma lite närmare uppflyttningen.
Nåja, om jag nu trodde på allt det där visade det sig i alla fall inte vara sant. Det blev bara en ny rutin i vardagen och något att lägga i erfarenhetsryggsäcken.

Det jag däremot vill komma fram till är att när jag började sjuan, så började jag bara i sjuan. Jag hade inget val till inriktning. Den ångesten skulle istället komma inför gymnasievalet men det var ingenting jag tänkte på då. Jag levde min lilla värld med många drömmar och mål i framtiden.

Idag verkar det vara helt annorlunda och det känns som att jag missat lite av utvecklingen. Nu får pojkar i flickor göra sina val i allt. Ingenting är förutbestämt.
Min bror valde sin högstadieskola i veckan. Det finns ett tiotal sådana med tiodubbelt så många inriktningar. Idrott, slöjd, bild & form, skrivlinje, språk, miljö, musik, dans… ja hur många som helst och det tar aldrig slut. Det är som att skolorna är rädda för att inte ha tillräckligt med många inriktningar. Då kan de ju bli kallade konservativa och traditionella.

Det som också skrämmer mig är att med alla dessa val följer stress, förvirring och okunskap. Barn och ungdomar idag vet inte vad de vill. Alla valen som följer med dem genom livet gör att de blir utmattade, utpumpade på idéer. Ställer jag frågan till en tonårstjej eller kille om vad de vill bli när de blir stora skruvar de på sig och svarar:

- Ehhhh… mmmm.. alltså jag vet inte. Lyckligt kanske.

Lycklig? När de svarar så brukar jag fråga:

- Nå är du inte lycklig nu eller?

De rycker på axlarna och förklarar att Jo, det är de. Men man kan ju bli ännu lyckligare.
Varför?, undrar jag. Att vara lycklig är något vackert och varför måste mer ha mest? Man kan inte gå omkring och leva i en slags extas hela tiden. Tills slut blir också det tråkigt. Man måste se till att drömma om en framtid men samtidigt se det man redan har.

Bort med alla val som kommit, låt barnen vara barn och lyckliga och få drömma om en framtid där de faktiskt kan bli något.

Fantastiska nöjen är inte en artistförmedling utan en nöjesförmedling. De har inte bara artister, just för att artister är ett så svårbeskrivligt begrepp. De har allt!
Till exempel kan man boka gubben som klär av sig naken, svänger lite med sin gigantiska snabel och tänder eld på den inför en samling tjejer på möhippa.
Snälla vänner! Gör inget sådant på min framtida möhippa.
Ett annat exempel är Drottning Silvia look-a-like. Däremot är det en finsktalande Silvia den här gången.

Det jag ser på TV är inte bra.
När jag besöker deras hemsida skiner de med artister som Niklas Andersson, Lil Babs, Charlotte Perelli, Robert Wells, Carola, Nanne Grönwall, Bo Kaspers Orkester, The Ark… ja listan kan göras lång.
Fantastiska nöjen har också samarbete med produktionsbolag som 2entertain, Live Nation och United Stage.

WHAT???

Jag har hittills inte fått någon klar bild av dem, jag har faktiskt aldrig förut hört talas om dem förrän nu. Och vad jag ser är allt från sump till stjärnor.

Jag känner frustration och förvirring. Sakta men säkert ser jag ljuset. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska tro… LIA 2 eller 3 kanske?

Det här med att åka hem är faktiskt svårare gjort än sagt. Vid ett antal tillfällen har jag planerat en hemresa, i februari, i mars, i april. Men när jag väl har skrivit in det i almanackan dröjer det inte länge förrän en ny lektion, ett nytt studiebesök eller ett nytt möte tar den platsen istället. Det känns som att en helgvisit plötsligt är mycket långt borta...

När i hundan ska jag få åka hem?

Jag har börjat fundera på hur människor egentligen fungerar i sin medkänsla och förståelse för andra. Hur mycket föraktar vi varandra eller hur snett ser vi på de som är lite annorlunda eller helt enkelt nya i ett land som ska ge alla en ny chans- en andra chans.
På dagens tåg ville många tränga sig in i de få tågset som fanns. Många stod upp, trängdes i gångarna och några fanns kvar på perrongen. De flesta i mitt tågset var mellan 30- 60 år gamla. I högtalarna började konduktören tala, alla lade märke till att det är en utländsk kvinna (även jag) men hon hade ändå en bra svenska (tänk vilket svårt språk svenska är, inte ens vi svenskar klarar språket ibland).
Efter att hon bett alla att ställa sig tätare och ge alla en chans att komma med avslutade hon med en liknande mening:

- Vi kan inte lämna ett passagerare kvar på stationen. Snälla!

Hela vagnen utbröt då plötsligt i ett rått skratt, många drog sett på munnen, ja jag kunde nästan ta på föraktet som strålade ut genom deras ögon.
Vuxna människor i övre medelåldern som ser ner på någon som kommit från ett land, varit tvungen att lära sig ett nytt språk och som fått ett jobb. Jag hade stor lust att säga rätt ut:

- Vad är det för attityd ni har? Sitta här och försöka vara förmer än någon annan. Har ni ingen ödmjukhet i kroppen? Försök ni att åka till ett nytt land, lära er ett okänt språk och prata helt flytande utan brytning eller grammatiska svårigheter.

Vilken fruktansvärd attityd av de vuxna.

Och de ska vara våra förebilder för ett demokratiskt, rättvist och mångkulturellt samhälle?!?

för bilister som körde på min lilla granne och igelkottkompis på vägen och inte lade den döda stackaren åt sidan.
Nej, istället kommer jag glatt gående och ser till min bestörtning att det ligger igelkotte över hela gatan. HELA GATAN!
En liten taggbit här, en tass där, en nos 5 meter bort och liten skinnbit ytterligare 3 meter ifrån.

VIDRIGT!

Naturdokumentär från 2008. Del 5 av 5:
En unik planet.
Varför har just jorden så bra förutsättningar för liv?
Var det för att vår planet i begynnelsen krockade med en tvilling?
En teori säger att det var så både atmosfären och månen skapades.
Vår planets utvecklingshistoria - från början.
En spektakulär serie som berättar vår planets historia, hur den fungerar och vad som gör den unik.

Jag kom in en halvtimme efter sändningsstart men fastnade direkt. Alla frågor som rört sig i mitt huvud fick svar. Hur dog dinosaurierna egentligen ut, hur kommer människans öde sluta, gör vi slut på all jordens energi?
Så mycket information i en delserie. Jag satt förstummad. Jag satt paralyserad. Allt förklarades in i minsta detalj och det LÄT trovärdigt.
Jag fick en helt ny syn på rädda-världen-kampanjen. Det är inte jorden som är utsatt för hot. Jorden är en stark planet och den kan klara nästan alla naturkatastrofer. Minst två STORA katastrofer har redan inträffat som ödelagt 80-90% av allt liv på jorden. Det är tack vare dessa naturkatastrofer som jordens evolution kunnat fortgå.
Vi kan hugga ner alla träd, de växer upp igen, vi kan ta slut på jordens energikällor, elda kol, gräva efter naturgas och olja, de kommer tillbaka. Vi kan förstöra mycket, det tar bara någon miljon år för jorden att återhämta sig. Vi lever trots allt på en mycket tålig planet som utstått naturkatastrofer efter varandra.

Dagen då en 15 kilometer stor meteorit slog ner och ödelade hela jorden, därav dinosauriernas utrotning, på grund av bland annat skogsbränder. Eller då de första 'korallreven' bestående av bakterier dominerade jorden och haven innan istiden utbröt och därmed dödade dessa för att ge rum för nya arter.
Det som är mest skrämmande är att dessa stora naturkatastrofer inträffat när en art dominerar jordens yta vilket just nu sker med människoarten.

Jorden kommer att överleva men människan utveckling går så snabbt framåt att vi själva inte är rustade för en eventuell katastrof eller ens vår egen framfart. Det är människors okunskap som gör att vi hugger ner regnskogen och varje dag förintar skog lika stor som svealands yta. Det människan inte insett är att vi tar kål på oss själva. Regnskogen kommer åter, kanske inte med samma ursprungbiologi men under tiden kommer vi utrota oss själva.

Vi behöver träden för att andas, träden i sin tur har tillräckligt med koldioxid för att kunna överleva utan människan.

Vi dränker oss själva på grund av de smältande glaciärerna och de stigande haven, inte jorden.
Om världen tänkte lite mer egoistiskt tror jag att fler skulle skärpa sig. För ingen vill väl egentligen dö!

Bild från Aftonbladet.se

2003 var ett förödande år för den countryinspirerade tjejgruppen Dixiechicks. Under en konsert i London slängde sångerskan Natalie Maines ur sig några meningar om den dåvarande och nyligen efterträdda presidenten George Bush i USA och det pågående Irakkriget.
Tänk att en uttalande kan få sådan stor genomslagskraft.
Gruppen blev hatad, skivorna blev brända på bål och medlemmarna blev dödshotade.

Jag är glad att det finns en yttrandefrihet. Det ger mig rätt att uttrycka mina åsikter. Jag känner medkänsla för de som inte har den friheten och jag känner ilska mot de som vill ta bort den. Människor som vill censurera, minska vårt utrymme här på jorden och som försöka inbilla oss att det vi säger är fel.

Trots denna frihet har vi inte nått den fullständigt, vi har inte funnit den extas som borde finnas och det finns fortfarande människor som Dixiechicks som blir bannande världen över. Och vi lever på detta vis år 2008! Fortfarande nedtryckta efter årtionden av försök till förbättringar.

Kanske kommer vi nå den extas som jag hoppas på och förväntar mig. I värsta fall försvinner den mer och mer.
Då finns i alla fall detta inlägg kvar och alla mina andra åsiktsfyllda tankar. De kan kritiseras, bannas, förbjudas men de kan aldrig tas ifrån mig.

Det är tur att det finns yttrandefrihet!