Jag har alltid varit förundrad över människor i par som bråkar. De som skriker, kastar sin ägodelar omkring sig och bryter ut i allmän hysteri över sin partners beetende eller uppförande. Jag har betraktat (men alltid indirekt) alltför många relationer där bråken eskalerar ju mer den ena eller andra skriker. Jag har också aldrig förstått meningen med ett gräl.
Att gräl ska vara bra för ett förhållande vet jag inte hur mycket jag håller med om. Visst visar det att man verkligen kan hålla ihop vad som än sker om det blir bättre tider efter bråket men är det så lönsamt som folk påstår? Varje gång en diskussion med utgång skrik och bråk uppstår rivs barriären som byggts upp mellan två personer.
Det behöver inte handla om en negativ mur utan kan likagärna innehålla mycket av den tillit och trygghet man byggt upp med sin partner. Om denna barriär rivs gång på gång blir den hela tiden svårare att läka igen. Jag tror att alla bär med sig delar varje grältillfälle utan att kunna återställa känslan som fanns innan allt utbrutit det vill säga tryggheten att kunna lita blint på varandra och på den ursprungliga kärleken.

Jag säger absolut inte att diskussioner eller argumentationer i en relation är fel, det är bara när det övergår till antingen ett svartsjukedrama- eller en intern fight som kärleken sätts på spel.

Häromdagen kom precis detta samtalsämne upp mellan en väninna och mig. Efter en stunds diskuterande, om personligheters inverkan på ett förhållande och egna erfarenheter, var det jag som tog ordet ur munne på henne.

- Det är så skönt att jag och min sambo aldrig haft ett gräl.

Min väninna stannade upp och stirrade på mig.

- Skojar du med mig? Har ni aldrig bråkat?

Jag skakade på huvudet.

- Visst kan man bli lite surmulen men det är bara retsamt och inte riktat till den andra. Å andra sidan har vi ju bara varit tillsammans i ett halvår.

Hon satt med öppen mun och utbrast häftigt: 

- Men sex månader, det är ganska mycket ändå. Hur lyckas ni?

Ja, frågan är hur vi lyckas? Kanske frågan istället borde lyda- varför bråkar ni inte? Många säger att en perfekt relation inte existerar men varför skulle det vara en omöjlighet egentligen?

Vi är ju trots allt människor som är rationella och borde veta bättre än att såra våra medmänniskor med ord och handlingar som vi slänger ur oss eller gör i ett hett ögonblick. Det förstör ju så mycket!
Jag tror på att tillit, kommunikation och innerlig kärlek kan hålla ihop människor för evigt. Vare sig det gäller heterosexuella, bisexuella, homosexuella- eller vänskapliga relationer.

Vi hör ihop!