2003 var ett förödande år för den countryinspirerade tjejgruppen Dixiechicks. Under en konsert i London slängde sångerskan Natalie Maines ur sig några meningar om den dåvarande och nyligen efterträdda presidenten George Bush i USA och det pågående Irakkriget.
Tänk att en uttalande kan få sådan stor genomslagskraft.
Gruppen blev hatad, skivorna blev brända på bål och medlemmarna blev dödshotade.

Jag är glad att det finns en yttrandefrihet. Det ger mig rätt att uttrycka mina åsikter. Jag känner medkänsla för de som inte har den friheten och jag känner ilska mot de som vill ta bort den. Människor som vill censurera, minska vårt utrymme här på jorden och som försöka inbilla oss att det vi säger är fel.

Trots denna frihet har vi inte nått den fullständigt, vi har inte funnit den extas som borde finnas och det finns fortfarande människor som Dixiechicks som blir bannande världen över. Och vi lever på detta vis år 2008! Fortfarande nedtryckta efter årtionden av försök till förbättringar.

Kanske kommer vi nå den extas som jag hoppas på och förväntar mig. I värsta fall försvinner den mer och mer.
Då finns i alla fall detta inlägg kvar och alla mina andra åsiktsfyllda tankar. De kan kritiseras, bannas, förbjudas men de kan aldrig tas ifrån mig.

Det är tur att det finns yttrandefrihet!