Jag har sett många klimat- och naturkatastrofdokumentärer under mina skolår. Och då menar jag verkligen många, jag har till och med varit med och gjort en. Under gymnasietiden var varje dokumentär som handlade om klimathot och naturkatastrofer ett måste. Inte ett krav av lärarna men jag blev så fascinerad av hur mycket forskare visste om jordens ursprung, jag ville veta vad vi hade att vänta oss i framtiden, om jordens undergång väntade. Samtidigt som det var intressant försatt det mig i en känsla av sårbarhet. Som att människan skapat en situation som bara hade en utväg vilket inte var någon ljus slutstation. Jag kände att det som hände var okontrollerbart trots att det fanns så mycket att göra för att rädda jorden.
Men efter alla år av dokumentärer, filmer och lektioner i både naturkunskap och humanekologi blev det helt enkelt för mycket. Det tog lång tid innan jag överhuvudtaget kunde se en kort bit av någon slags rädda-jorden film igen. Jag var helt enkelt less. Det fanns för många likartade dokumentärer som speglade i stor sett samma saker och där man aldrig fick riktiga svar. Antingen var det en fördömande skräckupplevelse om hur jorden skulle gå under och sprängas i bitar tack vare människans påverkan eller så var det en faktabaserad dokumentär där jag likagärna kunnat söka upp de osäkra svaren på Wikipedia. Samma fakta om och om igen. Det blev till slut extremt tröttsamt och jag orkade knappt diskutera ämnet även om jag visste vilken viktig fråga det rörde sig om. Jag avskydde kllimatdokumentärer... Fram till idag.

Jorden- en biografi

SVT2 kl. 18.00 20090708

Naturdokumentär från 2008. Del 5 av 5:
En unik planet.
Varför har just jorden så bra förutsättningar för liv?
Var det för att vår planet i begynnelsen krockade med en tvilling?
En teori säger att det var så både atmosfären och månen skapades.
Vår planets utvecklingshistoria - från början.
En spektakulär serie som berättar vår planets historia, hur den fungerar och vad som gör den unik.

Jag kom in en halvtimme efter sändningsstart men fastnade direkt. Alla frågor som rört sig i mitt huvud fick svar. Hur dog dinosaurierna egentligen ut, hur kommer människans öde sluta, gör vi slut på all jordens energi?
Så mycket information i en delserie. Jag satt förstummad. Jag satt paralyserad. Allt förklarades in i minsta detalj och det LÄT trovärdigt.
Jag fick en helt ny syn på rädda-världen-kampanjen. Det är inte jorden som är utsatt för hot. Jorden är en stark planet och den kan klara nästan alla naturkatastrofer. Minst två STORA katastrofer har redan inträffat som ödelagt 80-90% av allt liv på jorden. Det är tack vare dessa naturkatastrofer som jordens evolution kunnat fortgå.
Vi kan hugga ner alla träd, de växer upp igen, vi kan ta slut på jordens energikällor, elda kol, gräva efter naturgas och olja, de kommer tillbaka. Vi kan förstöra mycket, det tar bara någon miljon år för jorden att återhämta sig. Vi lever trots allt på en mycket tålig planet som utstått naturkatastrofer efter varandra.

Dagen då en 15 kilometer stor meteorit slog ner och ödelade hela jorden, därav dinosauriernas utrotning, på grund av bland annat skogsbränder. Eller då de första 'korallreven' bestående av bakterier dominerade jorden och haven innan istiden utbröt och därmed dödade dessa för att ge rum för nya arter.
Det som är mest skrämmande är att dessa stora naturkatastrofer inträffat när en art dominerar jordens yta vilket just nu sker med människoarten.

Jorden kommer att överleva men människan utveckling går så snabbt framåt att vi själva inte är rustade för en eventuell katastrof eller ens vår egen framfart. Det är människors okunskap som gör att vi hugger ner regnskogen och varje dag förintar skog lika stor som svealands yta. Det människan inte insett är att vi tar kål på oss själva. Regnskogen kommer åter, kanske inte med samma ursprungbiologi men under tiden kommer vi utrota oss själva.

Vi behöver träden för att andas, träden i sin tur har tillräckligt med koldioxid för att kunna överleva utan människan.

Vi dränker oss själva på grund av de smältande glaciärerna och de stigande haven, inte jorden.
Om världen tänkte lite mer egoistiskt tror jag att fler skulle skärpa sig. För ingen vill väl egentligen dö!

---