Efter en vecka på Kreta har jag kommit tillbaka in i vardagen och studerandet igen. Att få en liten ledighet gör trots allt mycket- både själsligt och fysiskt. Dagarna innan såg snarare ut som en robots liv än en människas.

Kliva upp 6.15
Äta frukost 06.45
Gå till skolan 07.30
Åka hem 16.20- 17.00
Dansa hela kvällen 18- 21
Sova 22

Det fanns knappt plats och tid för tankar och en paus för att känna efter. Även om man är så uppe i det som görs, måste göras och det som komma skall tror jag att en paus mitt i allt det hektiska kan göra så extremt mycket.
Många av mina studiekamrater påpekar för mig hur ofta jag är uppe i saker och ting, hur mycket jag egentligen tar på mig och hur entusiastisk jag är i det jag gör. De har trots allt bara känt mig i en månad och kan redan läsa av mitt levnadsmönster. Men det är för att jag älskar det jag gör!

Just därför var Kreta- veckan så otroligt viktig!

Direkt när jag satt min fot på flygbussen från Lund kände jag att:
- NU har jag semester!

Visserligen var det en lång resa (men flygmaten var underbar- jag älskar flygmat), men när jag och Tobbe väl kom fram till hotellet kl 1 på natten på torsdagskvällen kände vi oss exhalterade över en hel veckas ledighet tillsammans.





Eftersom resan var lite av ett hemlighetsstämplat uppdrag, det vill säga att överraska Tobbes familj var det riktigt mycket 'slänga-blicken-över-axeln' vart vi än gick på fredagsmorgonen. Men frukost var vi ju tvungna att ha!
Nåväl, medtungt hängande moln och åskan som lurade i bakgrunden traskade vi neråt mot byn (som egentligen bestod av svenska Sunwing Resort och några små hus med supermarkets och souvenirsbutiker).

 



Även om Makrigialos är en mycket trevlig by är det tråkigt att se hur turismen har tagit över. Överallt talades det svenska, menyerna var på svenska, till och med de genuina grekerna kunde viss svenska. Och jag som sett fram emot att få slänga mig med min engelska.
Till vilken nytta?
Istället skrattade familjen och servitriserna åt mig för att jag propsade på att visst tala engelska. Vi var ju utomlands för tusan!

Om man läser på sajter om Kreta och öns klimat, värme och behagliga väder kan man läsa som följer:

"Kreta är ett litet paradis I södra Egeiska havet, med gyllene sandstränder, omgivna av kristallklart blått vatten. En unik ö, idealisk för par, singlar och kamratgäng som vill komma bort från de vanliga turistanhopningarna
(min anmärkning: hmm... vill du komma till ett land där du känner dig hemma, där barnen kan äta köttbullar och potatismos varje dag och där föräldrarna kan gå på friskis och svettis har DU kommit rätt. Det allra bästa är kanske att de flesta kan prata svenska så var inte orolig över att du måste tvingas utveckla dina språkkunskaper... om du ens har några det vill säga)."

"Kreta har ett mycket varmt och behagligt klimat nästan hela året om."

Tyvärr visade sig det sistnämnda påståendet inte riktigt stämma. Inte om man ser för den första dagen. När regnmolnen drog in och blixtarna och en bomb-liknande åska följde blev det beviset på att guiden hade helt fel. När vi sedan gick ut för att äta öppnade sig himlen helt plötsligt och något liknande skyfall har jag nog aldrig sett. I timmar kräkte de mörka molnen ur sig vatten. Vi tog, vid vissa tillfällen, oss fram med vatten upp till knäna. De sluttande gatorna var fyllda med vatten. Bilarna fick ploga sig uppför vattenmassorna. Det var inte långt ifrån att människorna blev bortspolade.
Däremot har vi nog aldrig skrattat så mycket som vi gjorde den kvällen. Genomdränkta i vatten (ingen idé att fixa håret här, kan jag påstå) satt vi fast på restaurangen "Zorbas" där vi intagit vår moussaka. 
Gång på gång fick vi höra att det här var det värsta ovädret på 20 år.

Och då kom VI!





Dagarna framöver spenderades på stranden. Morgonpromenad på stranden, morgondopp i havet, lapa sol på stranden, äta glass på stranden. Ja egentligen tillbringade vi säkert mer än halva dagarna där.



 


Det är något speciellt med att vara utomlands. Man kan släppa taget om vardagen, gå in i en bubbla och leva livet lite lyxigare än vad man är van vid. Att äta ute är till exempel en sån sak. Hemma är en lunch ute ganska dyr (mer i tankarna än i plånboken), att äta ute varje kväll utomlands är ett slags krav. DÅ SKA man lyxa till allt lite extra. Det har man ju råd med, eller hur? Jag undrar egentligen vad skillnaden är?!?




Efter en härlig vecka i 33 graders värme, liggandes vid havet och poolen, spelandes tennis, minigolf, kort och deltagande i SVENSK vattengympa (och en hel del plugg) kan jag sammanfatta hela resan i tre ord.

 


JAG ÄLSKAR DIG!

Inskriven på balettlektioner på No.1 lokaler i Malmö
Start: 7 Februari 2009
Lärare: Måns Boll


Foto: Aftonbladet.se

Jag älskar när jag blir uppskattad för det jag gör! Och jag tycker om att folk ser det som jag kan åstadkomma, om det handlar om en liten eller stor grej.
Det är härligt när människor har förtroende för mig.

Då känns det speciellt- då känns jag speciell!

Jag är ganska van att få post. Jag kan åtminstone vänta mig ett brev om dagen, om inte fler. Posten-fenomenet är något som min granne Titti är snabb med att påpeka (vilket i själva verket endast handlar om avundsjuka för att jag råkar vara lite mer populär än henne- No offend). Vanligtvis innehåller breven räkningar, bankpapper och dylikt som kanske inte är det roligaste i världen, men bara synen av Tittis nästan mordiska blick går inte att missa och det vill jag inte heller.

Tisdagen den 4 november innebar, för mig, ett extra tillfälle att njuta av min få-brev-överlägsenhet. Jag hade inte förväntat mig att hitta ett kort i postfacket. Jag tyckte att jag, under lovet, fått tillräckligt många brev för att kunna klara mig en vecka. Till min förvåning, glädje och lycka försattes jag i ett lyriskt tillstånd när jag sakta läste kortet med text framför mig.

Ett kort från den härligaste, underbaraste och min absolut största förebild och ikon på jorden:

HELEN SJÖHOLM!

Så nu har jag helt enkelt lite extra att glädjas åt och lite mer energi att reta Titti med . Och det är fullkomligt, extremt...

Det sägs att saker och ting en dag ska gå den vägen som man önskar. Det berättas att det finns ett världsöde som gör allt för att lyckan ska bli din. Jag tror att jag fick ta del av ett sådant ögonblick i dag. Jag vet fortfarande inte vad det innebär, vart det kan leda eller vad som bör hända. Men jag har alla rättigheter att säga att:
- Nu lyser jag av ett lyriskt ljus.


Inledning:
Hemresan börjar allt annat än dåligt. Förutom att jag får åka förstaklass hela vägen hem möts jag, i tågets dörröppning, av Let's Dance vinnaren Martin Lidberg (mer känd som världsbrottare i trikå för mig). Redan i tonåren var han en förebild när jag själv var aktiv som brottare.
Nog tycker jag att Eslöv för en gång skull får byta titel från 'Sveriges tråkigaste stad' till något medelmåtta eller en helt okej håla. Speciellt nu när Martin landat.

Story:
Det är på tåget mellan Stockholm- Västerås som världsödet knackar på dörren, som ber mig flytta mig lite närmare och som ser min längtan. I samma vagn där jag sitter hör jag två herrar. Jag kan inte undgå att lyssna på samtalet som flödar fram genom stolssitsarna. Kanske kan det ha att göra med hur det svenska samhället är skapat, hur människan är uppfostrad eller hur man bör uppföra sig, men visst skäms jag lite över att nästan tjuvlyssna på deras samtal. Min nyfikenhet är större och mina öron vidgas ännu mer när jag hör den ena mannen säga:
- Jag är Music producer. Jag lanserar artister, gör musikvideor, turnerar men arbetar egentligen i USA.


Deras, för mig, mycket intressanta samtal fortsätter och de kommer in på trådar som '...i musikbranschen behöver man ha ett gott rykte...' '...man bör vara ödmjuk...' '...Ja visst känner jag Idol-juryn...' blablabla...


Efter en stund kommer en liten pojke insnubblandes och ser sig förvirrat omkring i vagnen.
- Är det här första klass?, frågar han. Jag blev utkastad från andra klass eftersom jag inte har platsbiljett.
Producern ber honom att slå sig ner och strax är även han involverad i de två männens samtal. De kollar på musikvideor, affisher, tar kort.
Under denna tid har jag vandrat fram och tillbaka i tågvagnen. Till toaletten, nynnat, visslat, småkikat över axeln. Nästan lite för ödmjuk för att de ska lägga märke till mig och min existens. När männens och pojkens samtal forsätter och de skrattar ljudligt kan jag inte heller undslippa lite skratt från  mina mungipor och vips så ser de upp och ber mig slå mig ner hos dem.

Ett steg fram...

Jag blir erbjuden vin, tackar nej men känner mig involverad i snacket. Ställer frågor (är otroligt stolt över mig själv), ber om tips och får respons. Jag försöker gång på gång inflika något som '...jag håller på att utbilda mig till musikartist...' och '...det som behövs i den här branschen är kontakter...'.


För att göra en längre historia kort:
Jag får mannens mejladress. 

Låter det som en dröm? Vi får väl se. För mig är det ett varmt ögonblick för långt tid framöver och mitt huvud svävar fortfarande på moln.