Ryktesspridning
Men så finns det också de där nyfikna och en aning 'oskyldiga' ryktesspridningarna. De små viskningarna och snacken som från början inte är avsedda att skada någon på något sätt. De har en undersökande ton, de är villiga att gå ganska långt för att nå det fullständiga svaret. De kanske aldrig förvandlas till någon slags undersökande journalistik men ganska nära på ändå. Det är bara det att de små ryktena stannar inom en viss krets och byggs på inom gruppen. Samtidigt som de kan verka så oskyldiga som de låter, kan de skapa förödelse för huvudpersonen/personerna i dramat. De bildar missförstånd som förstärks ju mer pratet går, de kan till och med bygga upp en skiljevägg mellan personer i samma omgivning. Personer som från början trivdes ihop men som till slut blir separerade på grund av muren.
Vi måste vara försiktiga med våra samtal, det är så extremt lätt att en och annan mening eller handling blåses upp och skapar ett kaos i vår vardag- ett tumult som kan vara försent att styra!
Schweiz- Europa, Asien, Afrika eller Amerika?
Fredagens roligaste citat:
Titti:
- Jag måste bara fråga en sak. Ligger Schweiz i Europa?
Ingen anledning till PANIK!
'Ingen anledning till panik' är en lysande föreställning som skapar stora frågetecken, skrattsalvor och som samtidigt bryter ner en fullständigt . Med glödheta monologer, väl genomförd mimik och ruskigt skrämmande masker hänför de, tre skaparna av föreställningen, hela publiken. Nina Jemth, Pelle Öhlund och Per Sörbergs rollkaraktärer ger oss alla både ett lyriskt leende på läpparna och en svag känsla av illamående. 'Ingen anledning till panik' lämnar ingen oberörd. En magnifik upplevelse med en härlig symbolik som bör förhärligas och lyftas upp till himmelens höjder.
Vi färdas genom ett mardrömsliknande scenario där saker snabbt byter skepnad och vi känner oss sakta men säkert mer och mer tillfredsställda av resan.
Med min hand tryckt tätt inpå ansiktet kan och vill jag aldrig släppa ögonen från de tre makalösa människorna på golvet framför mig.
Detta kan bara avslutas med ett ord:
Fantastiskt!
Favortisscen:
Den hänsynslösas monolog
Ingen anledning till panik- spelas på Barbes, Norra Vallgatan Malmö
Teater
Bilder från bl a: Malmö stadsteater
Kebab= Kött! Eller?
Vecka 39 roligaste citat
Peter J:
- Oj vad konstigt. Det här kebabköttet smakar inte som vanligt. Det smakar ju kött!
Ensam, stark och självsäker
Det finns dock en annan psykisk styrka som ger mig positiva vibbar. Det är en kraft som visar att ingen annan kan sätta sig över den självkontroll som finns inombords. Det är också en styrka som kan utstrålas i glädje, självsäkerhet och energi- en önskan om att få möjligheten att leva och kunna utveckla sitt liv.
Ta som exempel:
Du är arbetsgivare och har bara plats för en arbetssökande. Det finns dock två kandidater som är intresserade av jobbet. Den första sökande tar plats framför dig. Han/Hon berättar hur han alltid fogat sig och lyssnat på andras åsikter istället för sina egna. Han/Hon framställer sig som någon som aldrig vågat stå upp för sina drömmar utan alltid gått en väg som andra sagt till honom/henne att gå.
Den andra sökande sprider istället gjädje och entusiasm. Han/Hon vet vad han/hon vill och har alltid varit medveten om hur man ska gå tillväga för att nå dit. Den sökande har en inre styrka som lyser genom ögonen och han/hon försöker inte gömma undan den.
Båda sökande ha samma kompetens men vem har mest livsgjädje och lust?
Jag vet i alla fall vem jag skulle välja.
Det gäller att visa vad man går för. Att försöka få andra att tycka synd om en räcker aldrig långt- man ser lätt igenom muren och blir uttråkad. Där finns ingenting att hämta. Istället måste man stå upp för sina drömmar. Ingen Gud, gudinna eller några högre krafter kan uppfylla dem. Ensam är stark!
För lite dans på fritiden?
Jag:
- Usch vad jag är rastlös. Jag har ju inte dansat sedan i fredags och det var ju.. hmmm... det var ju... IGÅR!
:)
Fri vilja- en lögn?
Jag kan inte bara skylla på lagar och regler- det vore för enkelt (då skulle jag likagärna kunna sluta redan nu). Vi har också en inre spärr som sätter gränser för vad vi tycker är rimligt. Vi har en inbyggd moral, ett socialt inre rum som förhindrar våra impulser och handlingar. Vi har fötts in i det, på samma sätt som vi fick det sociala könet inpräntat som små barn. Det är svårt att komma ifrån och frågan är om det någonsin går?
Om vi skulle ha en fri vilja så skulle världen kanske vara ett enda stort kaos- kanske inte! Eftersom vi inte upplevt det kan vi inte heller veta och vara säkra på det. Om vi fick chansen att göra exakt vad vi ville så skulle säkerligen brottsligheten öka men många skulle också sprida mer kärlek och hopp i världen. Om vi lyckades radera ut jamtelagen ur svenskarnas hjärnor (hörs det att jag till stor del avskyr den) så skulle allt fler våga stå upp för sig själva och våga satsa mer på sina talanger.
Fast å andra sidan- om inte alla normer fanns här i världen och om inte våra gränser förhindrat vissa personers framfart så hade det, med all sannolikhet, varit svårare att synas i ett hav av ambitiösa livsnjutare (om jag för en gång får vara lite självisk).
Vi måste bara ta reda på var vi måste säga STOPP!
Att behålla fokus
Att fokusera driver mig framåt, det gör att min målmedvetenhet blir starkare och att jag kan peppa mig själv i rätt riktning. Fokusen gör så att jag vågar försöka komma långt. Det är något jag inte vill mista och det är också något som jag med all min kraft kämpar för att bevara.
Jag älskar den fokus jag har på mig själv, mitt sinne och min själ. Jag vet att det gör mig gott- att fortsätta fokusera. Med det till hjälp dras jag inte ner i ett hav av gåtor och olösta svar.
Jag ser en framtid, inte alltför långt borta.
Liten i världen, stora drömmar- Världsödets hjälp
Jag ville inget annat än att bli sångerska . Och jag gick in stenhårt för det. Ingenting var omöjligt eller pinsamt. Jag kunde hänföra alla när jag som treåring sjöng live på alla dagispjäser med ett finger uppkört i ena näsborren. Det var först vid skolstart som 'alla andra' ville bli veterinär och då ville såklart också jag hänga med. Samma sak med delfinskötare, sjuksköterska, arkeolog, grisuppfödare, arkitekt, designer, förskolefröken och journalist förstås. Jag bytte dröm ungefär varannat år, om jag hade tur ännu oftare. Men någonstans i bakhuvudet fanns den där dunkande känslan kvar om en barndomsdröm, ännu helt bibehållen. En dröm jag hade redan som liten (och då tänker jag inte på stabilisering av världsfreden eller liknande). Och tänk så rätt ett barn kan ha. I alla fall om man tänker på att följa sitt hjärtas längtan. Då blåser vinden alltid i rätt riktning, oavsett vad alla andra tycker. Jag väljer min väg och jag ska se till att mitt liv hamnar där jag vill!
Paulo Coello och 'Alkemisten' har definitivt rätt när världsödet gör allt för att våra drömmar ska slå igenom. Vi måste bara få en liten spark på vägen.
Ensamma kvinnor
Ibland förundras jag över att vissa kvinnor lever ensamma. De kan vara gulliga, intelligenta och roliga. De kan ha alla de där egenskaperna som killar har på sin 'mina-krav-på-en-tjej' lista som hänger på kylskåpet (eller som de i alla fall har häftat på ögongloben). De ensamma singelkvinnorna kan vara jordens mest mysiga och sociala varelser men de lever trots det för sig själva. En del gillar singellivet, andra inte.
Jag brukar undra om jag är en av dem. Gilla singellivet eller inte- det har jag delade uppfattningar om. Kan det helt enkelt vara så att män inte klarar av oss energiknippar därför att vi visar att vi kan stå på egna ben? Jag vet att det mansdominerande samhället lever kvar än i dag.
Beviset: Att många män inte kan utstå en kvinnas växande självkänsla och självförtroende på sin egen vilja och tro.
Jag kan själv få höra vilken livsglädje som flödar inuti mig och jag kan också känna den. Som en ström av energi studsar den i min kropp. Och jag tror att många av våra maskulina vänner har svårt att acceptera den kraften. Istället för att dras till magneten känner de hur försvarsmuren inom dem rämnar och de blir bortskrämda från oss- Vi kraftfulla kvinnor.
'Jag hoppas på en skärpning'
Internatet- en religiös Orgie
Att ett internatboende består av fest, stora mängder alkohol och liknar ett scenario ur 'High School Musical' är inget jag kan neka till. Inte heller att det finns en del irritation och otalt mellan vissa. Något som både ligger under och över ytan. Men den bild som jag tidigare målat upp har, som tur är, inte visat sitt sanna ansikte. Jag såg framför mig en tillvaro i klass med Jan Guillous 'Ondskan'. En beskrivning av en internatskola där slagsmål, hot och hån var en del av vardagen och där det äldre pojkarna fick lov att läxa upp de yngre.
Internatboende ser snarare ut som en slags religiös orgie än ett slagfält. Orgien är ett spel som går ut på att alla älskar alla eller åtminstone någon. Reglerna är enkla: Det gäller att hitta någon så fort som möjligt.
Lyckas man inte inom tidsgränsen två veckor börjar ryktena flöda och alla ställer sig frågande till den långsamma 'hitta-en-partner' deltagaren (deltagandet är för övrigt ofrivilligt).
- Har du inte hittat någon än?
- Har du någon på gång?
- Spanat in någon läckerbit ännu?
Vilket liv vi lever. Härligt och fyllt av nya upplevelser och erfarenheter - Javisst (!) men vilket bohemiskt kollektiv. Vår inhemska vardag påminner mer än något annat om 'Tillsammans'. En plats där det snart även är okej att byta partner med varandra- För tillsammans är vi ju en enda stor familj. Eller hur?!?
William- den lilla pojken med ett STORT hjärta
Det fanns en gång en liten pojke. Han hette William och var tre år, skulle snart fylla fyra. Det visade han stolt för mig på sina fingrar. William var liten, söt och tillbakadragen- Men... han hade ett problem. Ett ganska stort sådant. William hade cancer och var mycket svårt sjuk. De andra barnen såg det, de vuxna såg det och jag kunde inte undgå det - Det syntes lång väg. Hans huvud var kalt, som gjorde att ögon och öron verkade stå ut mer än normalt. Han hade tunna armar med plåster som täckte de största stickhålen och såren. Under tröjan, på magen syntes ett stort rött ärr och bredvid naveln satt en kanyl inopererad i huden. Jag frågade om det gjorde ont när doktorn stack honom.
- Nä, svarade han. Jag sade bara 'Aj'.
När han slog sig ner bredvid mig suckade han högt och utbrast:
- Skönt att vara utan mamma och pappa ett tag!
Om det var sista gången han sade så vet jag inte. En dag blir han kanske utan dem när han lämnar jordelivet. De kanske står kvar här på moder jord och inser att deras barn fick gå först, innan dem.
Men vad jag insåg under mitt korta möte med William var att även om hans kropp var späd och tunn, slog där under huden ett mycket stort och starkt hjärta.
Misslyckande!
Så är jag på väg igen. Nya planer blandas med samma drömmar och jag söker lyckan någon annanstans. Jag är kanske en fighter som aldrig överger mina mål här i livet.
Egentligen är jag nog bara rädd. Rädd för att släppa taget. Kanske är jag orolig för att jag ska bli gammal, gaggig och förvirrad redan vid 20 års ålder. Att jag till slut ska glida runt i en värld full av frågetecken.
Någon sa till mig att man inte gör misslyckanden. Jag blev ratad av två musikalskolor, fick reservplats nummer 29 på en annan. Är inte det ett misslyckande? Det skrämmer mig att ett så enkelt och konkret begrepp har fått en stämpel och blivit tabubelagt. Det är något som mänskligheten skyr och flyr ifrån med hjälp av en mängd bortförklaringar. Varför är det så?
Jag är faktiskt modig eller dumdristig (kalla det vad du vill) nog att i alla fall erkänna att jag misslyckades.
Varför gömma undan något så självklart? Ibland måste vi kunna möta vår rädsla med ett erkännande. För vem har egentligen rätt att döma en "misslyckad" människa och på vilka grunder? Lägg inte alla misslyckande på hyllan för att låta dem damma igen och bli till ett otrevligt minne. Erkänn dem! Utan viljan att acceptera ett misslyckande- hur ska vi då kunna förändras till det bättre och dra lärdom av det dåliga?
"On my way to something much better"
