Jag försöker aldrig att framställa mig själv som bättre än vad jag är eller förmer än alla andra men jag skyler inte mina talanger. Jag hittar aldrig på ett citat eller lägger till något som inte är sagt. Men något som jag alltid ansett som viktigt är att stå upp, synas och visa sin existens. Gör man inte det kommer man aldrig framåt i livet.
Syns man inte så finns man inte!

Att bli känd är idag ganska lätt i och med alla reality- och dokusåpor som finns i TV, radio och tidningar. Men att gå den 'lätta' vägen är inte alltid den bästa och att ställa upp i såpoperor såsom Big Brother, Sanningens Ögonblick eller andra 'försök-till-att-bli-Bkändis' har aldrig lockat mig. Jag är inte ute efter att bli någon popidol. Jag behöver ingen hit som dör ut året efter. Jag står hellre på scen i 50 år och sjunger dansbandsmusik än viker ut mig i massmedia. Det är inte kändisskapet som gör mig lycklig.

Hemma är jag ganska van över att bli kallad för 'hon-som-väljer-den-svåra-vägen'. Men det är något som jag är glad över. I slutändan visar det bara att jag lagt ner kropp och själ i att lyckas utföra det jag vill.

Hellre klättra högt och långsamt
och stanna kvar på toppen än
att skjutas upp och störta ner till
botten igen.

Det är enbart jag som kan hjälpa mig att nå dit jag vill med vilja, glädje och målmedvetenhet.

---