"Sassy, Jazzy och vemod"

Inför premiären av Cabaret på Hässleholms kulturhus i helgen blev jag inbjuden till höstens genrep. Med flera andra från branschen fick vi under tre timmar studera många månaders arbete som satts ihop till en musikal.

Eftersom jag ofta är mycket kräsen vad gäller musikalproduktioner tycker jag att de lyckats hålla ihop en mörk historia på ett bra sätt. Några utdragna delar som mycket väl kunnat kortats ner och några skådespelarinsatser som kunde repats på bättre (amatörskådespelare med professionella musikalartister kan bli bra... sen kan det också bli mindre bra). Bra koreograferade danser, läckra kostymer och en hel del snygga soloframträdanden.
Vad jag saknade var den lilla extra gnistan hos en del medverkande men jag tror och hoppas att den kan komma när allt drar igång.
För publikens skull!



Musikaler berör... på ett eller annat sätt!




Bild: Goodshow

Överrörliga axlar blev svaret efter besöket hos sjukgymnasten igår eftermiddag.
Veckorna framöver kommer alltså handla om att bygga upp småmuskler som ska hålla ihop mitt skelett. Allt genom övningar som förvisso kan kännas löjliga men som däremot visat sig vara riktigt jobbiga och bra.

Sedan vi dragit tillbaka klockan en timme i söndags har jag, varje dag, känt mig lite smått orolig över att kanske vara försenad.
Jag är helt enkelt inte van att ha ljust på morgonen när jag går min väg till skolan.

Många människor älskar att vara ensamma. Det är en tid då man kan njuta av tystnad, ägna sig åt det man gillar och slappna av. Många människor gillar också att ligga länge på morgonen, lyssna på ljudet utifrån, småmysa.

Varför är denna människa inte jag? Så fort det varit tyst i maximalt tio minuter bryter jag tystnaden med ett långt:
- Åhhh... tråkigt!

Jag har bara inte tålamodet att göra saker långsamt. Gärna detaljerat men inte singelsamt.
Att ligga kvar i sängen på morgonen fungerar i ungefär 15 minuter sen drar det i benen och luften omkring mig säger:
- Upp, upp, upp!

Jag har inte fått fenomenet VILA i min kropp. Men vila för mig är många andra saker. Att pyssla men ha ljud omkring mig såsom prat, skratt, TV, musik, VAD-SOM-HELST. Att dansa, att sjunga, att laga mat, att diskutera hetsigt, att promenera snabbt.

Allt är lugn! Men att sitta stilla- NEJ TACK!

Igår fick jag ett mejl om ett förtydligande från MalmöOpera där det stod som följer:

Hej!
Vi vill bara förtydliga att du har vunnit andra pris i Metros operatävling, d v s två biljetter till Askungen på Malmö Opera. (ej middag, det framgick inte helt tydligt i vårt förra mail.)

Det framgick inte helt tydlig i vårt förra mejl... det framgick inte alls.

Nåja jag har i alla fall vunnit.. men lite otur i turen var det allt!

Aldrig någonsin har jag vunnit någonting stort... faktiskt inte någonting överhuvudtaget (förutom runt en femma på lott). Visst har det blivit lite snålt med tävlingar men man tappar lätt suget när det aldrig går vägen. Inte ens på nöjesfält som Liseberg, där var och varannan går med choklad under armen, har det blivit någon vinst.
Ingenstans!

Till idag...

För några dagar sedan deltog jag i MalmöOperas tävling om en helkväll på Operan och föreställningen Askungen. Middag, välkomstdrink, möte med skådespelarna/ människorna bakom pjäsen, hela VIP paketet.


OCH JAG VANN!!!

Vilken födelsedagspresent att samma dag få mejlet:

Tack för din medverkan i Metros operatävling. Du har vunnit två biljetter till Askungen på Malmö Opera.

Jag har blivit kallad till Sunwing Resorts audition för nästa års utlandsentertainer/ showartist.
Synd att jag inte kan gå men i detta stadium känns det som att jag måste satsa på eventutbildningen och min egen musikalkarriär hamnar TYVÄRR lite på sidan av.

Men aldrig att jag ger upp den. Jag väntar bara på det rätta tillfället!

Och gott folk- det kommer snart!!

TO BE CONTINUED...

I min familj finns det alltid de som är överentusiastiska och som tycker att 'min-dotter-gör-alltid-så-bra-ifrån-sig' fastän jag själv inte alltid är nöjd vid mina uppträdanden. Men de orden ska vara där.
Sen finns de de i min familj som alltid har något att påpeka. Min lillebror Filip till exempel. De finns alltid saker som kan göras bättre, det är aldrig riktigt bra nog framfört.
Kan de vara så att det är lite pinsamt att erkänna att man faktiskt ser upp till sin storesyrra?
I snart två år har jag bott hemifrån, i alla fall ett år permanent. Och varje gång jag ringer hem låter det på detta vis:

- Hej, saknar du mig?
- Neee...
- Inte alls?
- Nej det är så skönt att du är borta.

Jag vet att det inte är sant, men för en 12- årig pojke är det jobbigt att berätta vilka känslor som finns i kroppen.
Därför var det med tårar i ögonen jag upptäckte följande i veckan när jag för en gångs skull var hemma (faktiskt första gången på sex månader.. men så är det att bo 60 mil hemifrån).

Jag står i lillebrorsans klassrum och hans lärarinna visar mig runt i Filips bänk. Jag får syn på hans kalender i skolbänken och öppnar den.
Den 17 augusti står det fint skrivet:

Idag var vi på min systers teater. Det var den bästa teatern jag någonsin sett.

Det är såna saker som förgyller livet! Jag står fortfarande med tårar i ögonen...

Trots att jag nyss viskat om att jag är ekonomisk (eller snål om man nu vill kalla mig det) är det sällsynt att jag unnar mig något själv. Därför tänker jag ta mig själv i nackskinnet och inhandla som en kombinerad födelsedagspresent- och julklapp.



Bubbleroom.se 299:-

Eller denna liknande från H&M för 299:-






  

Skopunkten.se 399:-








Intersport 80/120:-

Vilken jacka och vilket skor är snyggast?

Ibland är det sånt här vi får göra på lektionerna i Projektledning. Riktigt bra för mig med andra ord som alltid varit ekonomisk (hrrmmm.. snål.. hrrmmm.. men det säger jag inte högt):



Förresten är det inte lite konstigt att jag har nästan 2000 kronor kvar på CSN pengarna varje månad men ändå försvinner de så lätt. MYSTISKT!!

Det finns människor som inspirerar på olika sätt. Jag tror att alla har en förebild, vad det än handlar om. Det finns en idol för oss alla. Många gånger är det en offentlig person som gör något 'meningsfullt' såsom att utöva en idrott, showa på scen eller visa sina kreativa sidor på ett annat sätt. Det finns stora idrottsprofiler, artister och världskända skådespelare.
Men kommer man ihåg de som inte alltid syns?

Jag har sett min förebild. Jag vet inte vem det är, jag kan inget namn men vad jag vet är att han har en drivkraft att klara sig själv, ta sig framåt och visa att allt går.
Det var i förra helgen som jag och min sambo gick till fotbollens dag för handikappade. En heldag med glädje, energi och skratt.

Där var han. En ung pojke, inte mer än 15 år, och med amputerat ben hoppade han fram på sitt enda stödjeben med hjälp av två kryckor. Eller nej han hoppade inte. Han sprang, han kutade, han löpte med en sådan fart att han mycket väl kunnat springa ifrån mig. På ETT ben. Den energi han hade var otrolig.
Han dribblade, han sköt fotbollen med sådan kraft att vi alla stod häpna omkring med ögon stora som frågetecken. Hur lyckades han? Det fungerar inte eller det borde inte fungera?
Skott på skott flög in i målet.

Jag ångrar att jag inte hann berömma honom.
Vilket intryck han gjorde på oss andra!
Tänk om alla hade haft den kämparglädjen...