Det sägs att saker och ting en dag ska gå den vägen som man önskar. Det berättas att det finns ett världsöde som gör allt för att lyckan ska bli din. Jag tror att jag fick ta del av ett sådant ögonblick i dag. Jag vet fortfarande inte vad det innebär, vart det kan leda eller vad som bör hända. Men jag har alla rättigheter att säga att:
- Nu lyser jag av ett lyriskt ljus.


Inledning:
Hemresan börjar allt annat än dåligt. Förutom att jag får åka förstaklass hela vägen hem möts jag, i tågets dörröppning, av Let's Dance vinnaren Martin Lidberg (mer känd som världsbrottare i trikå för mig). Redan i tonåren var han en förebild när jag själv var aktiv som brottare.
Nog tycker jag att Eslöv för en gång skull får byta titel från 'Sveriges tråkigaste stad' till något medelmåtta eller en helt okej håla. Speciellt nu när Martin landat.

Story:
Det är på tåget mellan Stockholm- Västerås som världsödet knackar på dörren, som ber mig flytta mig lite närmare och som ser min längtan. I samma vagn där jag sitter hör jag två herrar. Jag kan inte undgå att lyssna på samtalet som flödar fram genom stolssitsarna. Kanske kan det ha att göra med hur det svenska samhället är skapat, hur människan är uppfostrad eller hur man bör uppföra sig, men visst skäms jag lite över att nästan tjuvlyssna på deras samtal. Min nyfikenhet är större och mina öron vidgas ännu mer när jag hör den ena mannen säga:
- Jag är Music producer. Jag lanserar artister, gör musikvideor, turnerar men arbetar egentligen i USA.


Deras, för mig, mycket intressanta samtal fortsätter och de kommer in på trådar som '...i musikbranschen behöver man ha ett gott rykte...' '...man bör vara ödmjuk...' '...Ja visst känner jag Idol-juryn...' blablabla...


Efter en stund kommer en liten pojke insnubblandes och ser sig förvirrat omkring i vagnen.
- Är det här första klass?, frågar han. Jag blev utkastad från andra klass eftersom jag inte har platsbiljett.
Producern ber honom att slå sig ner och strax är även han involverad i de två männens samtal. De kollar på musikvideor, affisher, tar kort.
Under denna tid har jag vandrat fram och tillbaka i tågvagnen. Till toaletten, nynnat, visslat, småkikat över axeln. Nästan lite för ödmjuk för att de ska lägga märke till mig och min existens. När männens och pojkens samtal forsätter och de skrattar ljudligt kan jag inte heller undslippa lite skratt från  mina mungipor och vips så ser de upp och ber mig slå mig ner hos dem.

Ett steg fram...

Jag blir erbjuden vin, tackar nej men känner mig involverad i snacket. Ställer frågor (är otroligt stolt över mig själv), ber om tips och får respons. Jag försöker gång på gång inflika något som '...jag håller på att utbilda mig till musikartist...' och '...det som behövs i den här branschen är kontakter...'.


För att göra en längre historia kort:
Jag får mannens mejladress. 

Låter det som en dröm? Vi får väl se. För mig är det ett varmt ögonblick för långt tid framöver och mitt huvud svävar fortfarande på moln.