Fråga och svar!
...finns det något med musikal som gör mitt hjärta ömt och kärleksfullt?
...blir min hjärna crazy av alla drömmar som trängs där inne och hotar mina hjärnahalvor att kollapsa, vilken sekund som helst?
...finns det ett ord som heter längtan, ett ord som inte är starkt nog att berätta om min framtid och definiera mitt liv?
...känner jag mig lika lycklig som när ett nyfött barn ser sin moder för första gången eller som när två förälskade möts?
...finns det en styrka inom mig som jag inte alltid kan förstå mig på?
...väntar jag på mitt öde?
Svar:
För att en dag väntar en gryning. Den får solen att glöda, den får fåglarna att sjunga högt och den får mig att stråla så att alla ser.
PÅ RIKTIGT!
- Vaddå, på riktigt?
- Ja, typ ingenjör på universitetet eller liknande, du vet!
Det var denna konversation, med en nära vän, som fick min inre politiker att sätta igång världens diskussion mellan min högra och vänstra hjärnhalva häromdagen. Jag började fundera på vad som egentligen anses som 'riktigt' eller 'oriktigt/icke-riktigt'. Ska en läkar-, lärar- eller samhällsvetarutbildning klassas som mer riktigt än en musikal- eller skådespelarutbildning? Alla tankar och funderingar fick min hjärna att krångla in sig i en labyrint utan slut och jag insåg att alla i min närhet innerst inne kanske säger:
'Lovisa sysslar inte med något vettigt? När ska hon börja utbilda sig till nåt riktigt?'
Tyvärr måste jag nog alltid fightas mot samhällets ideal om den exemplariska utbildningen. Musik-, sång-, dans- och skådespelarbranschen går mot en osäker framtid med allt mer hårdnande konkurrens och högre arbetsbrist. De flesta anser att alltsammans är en hobby, ett intresse men inget mer än så.
Fast om man ser det på det yrkesmässiga stadiet kan man ju lika gärna ta en titt på övriga arbetsmarknaden. Det är bara ett fåtal yrken som kommer ha ett underskott och därmed brist på personal om några år. Så varför ska man då ge upp en dröm bara för att man går mot osäkra framtidsutsikter?
Istället för att dra ner mig under vattenytan får det mig att tagga till. En ny utmaning kanske? Härligt!
Rätt inställning, rätta utmaningar, rätt konkurrens och helt rätt utbildning tar mig alltid långt.
Helt på riktigt, alltså!
Börja leva!
Å andra sidan har jag säkerligen lyckats genomföra otroligt mycket mer än många andra här i världen. Visst har jag bockat av punkt efter punkt i min "allra-högsta-drömmar" lista men trots det har den blivit dubbelt eller till och med trippelt så lång som innan.
Människor i min omgivning brukar säga:
- Nu har jag äntligen börjat leva.
Vad har de då gjort innan, brukar jag undra?
Att börja leva är inte så svårt, det svåra är bara att hitta rätt tillfälle. Jag vet att jag började leva direkt när jag föddes. Jag har aldrig haft problem med att fortsätta efter en personlig tragedi. Jag tror inte ens att jag haft speciellt många. Javisst, jag föddes till den solstråle som jag är, en gåva som jag är mycket glad över- Att hela tiden se ett ljus inom mig. Jag menar, vem är inte lycklig över det?
Den här krönikan var från början menad att vara mörk, dyster, kanske handla om döden och peka på allt ogjort i livet. På något sätt misslyckades jag med det. Kanske just på grund av den solståle som lyser i mig. Jag antar att jag måste anstränga mig mer nästa gång.
Ensam, stark och självsäker
Det finns dock en annan psykisk styrka som ger mig positiva vibbar. Det är en kraft som visar att ingen annan kan sätta sig över den självkontroll som finns inombords. Det är också en styrka som kan utstrålas i glädje, självsäkerhet och energi- en önskan om att få möjligheten att leva och kunna utveckla sitt liv.
Ta som exempel:
Du är arbetsgivare och har bara plats för en arbetssökande. Det finns dock två kandidater som är intresserade av jobbet. Den första sökande tar plats framför dig. Han/Hon berättar hur han alltid fogat sig och lyssnat på andras åsikter istället för sina egna. Han/Hon framställer sig som någon som aldrig vågat stå upp för sina drömmar utan alltid gått en väg som andra sagt till honom/henne att gå.
Den andra sökande sprider istället gjädje och entusiasm. Han/Hon vet vad han/hon vill och har alltid varit medveten om hur man ska gå tillväga för att nå dit. Den sökande har en inre styrka som lyser genom ögonen och han/hon försöker inte gömma undan den.
Båda sökande ha samma kompetens men vem har mest livsgjädje och lust?
Jag vet i alla fall vem jag skulle välja.
Det gäller att visa vad man går för. Att försöka få andra att tycka synd om en räcker aldrig långt- man ser lätt igenom muren och blir uttråkad. Där finns ingenting att hämta. Istället måste man stå upp för sina drömmar. Ingen Gud, gudinna eller några högre krafter kan uppfylla dem. Ensam är stark!
Att behålla fokus
Att fokusera driver mig framåt, det gör att min målmedvetenhet blir starkare och att jag kan peppa mig själv i rätt riktning. Fokusen gör så att jag vågar försöka komma långt. Det är något jag inte vill mista och det är också något som jag med all min kraft kämpar för att bevara.
Jag älskar den fokus jag har på mig själv, mitt sinne och min själ. Jag vet att det gör mig gott- att fortsätta fokusera. Med det till hjälp dras jag inte ner i ett hav av gåtor och olösta svar.
Jag ser en framtid, inte alltför långt borta.
Liten i världen, stora drömmar- Världsödets hjälp
Jag ville inget annat än att bli sångerska . Och jag gick in stenhårt för det. Ingenting var omöjligt eller pinsamt. Jag kunde hänföra alla när jag som treåring sjöng live på alla dagispjäser med ett finger uppkört i ena näsborren. Det var först vid skolstart som 'alla andra' ville bli veterinär och då ville såklart också jag hänga med. Samma sak med delfinskötare, sjuksköterska, arkeolog, grisuppfödare, arkitekt, designer, förskolefröken och journalist förstås. Jag bytte dröm ungefär varannat år, om jag hade tur ännu oftare. Men någonstans i bakhuvudet fanns den där dunkande känslan kvar om en barndomsdröm, ännu helt bibehållen. En dröm jag hade redan som liten (och då tänker jag inte på stabilisering av världsfreden eller liknande). Och tänk så rätt ett barn kan ha. I alla fall om man tänker på att följa sitt hjärtas längtan. Då blåser vinden alltid i rätt riktning, oavsett vad alla andra tycker. Jag väljer min väg och jag ska se till att mitt liv hamnar där jag vill!
Paulo Coello och 'Alkemisten' har definitivt rätt när världsödet gör allt för att våra drömmar ska slå igenom. Vi måste bara få en liten spark på vägen.
William- den lilla pojken med ett STORT hjärta
Det fanns en gång en liten pojke. Han hette William och var tre år, skulle snart fylla fyra. Det visade han stolt för mig på sina fingrar. William var liten, söt och tillbakadragen- Men... han hade ett problem. Ett ganska stort sådant. William hade cancer och var mycket svårt sjuk. De andra barnen såg det, de vuxna såg det och jag kunde inte undgå det - Det syntes lång väg. Hans huvud var kalt, som gjorde att ögon och öron verkade stå ut mer än normalt. Han hade tunna armar med plåster som täckte de största stickhålen och såren. Under tröjan, på magen syntes ett stort rött ärr och bredvid naveln satt en kanyl inopererad i huden. Jag frågade om det gjorde ont när doktorn stack honom.
- Nä, svarade han. Jag sade bara 'Aj'.
När han slog sig ner bredvid mig suckade han högt och utbrast:
- Skönt att vara utan mamma och pappa ett tag!
Om det var sista gången han sade så vet jag inte. En dag blir han kanske utan dem när han lämnar jordelivet. De kanske står kvar här på moder jord och inser att deras barn fick gå först, innan dem.
Men vad jag insåg under mitt korta möte med William var att även om hans kropp var späd och tunn, slog där under huden ett mycket stort och starkt hjärta.
Misslyckande!
Så är jag på väg igen. Nya planer blandas med samma drömmar och jag söker lyckan någon annanstans. Jag är kanske en fighter som aldrig överger mina mål här i livet.
Egentligen är jag nog bara rädd. Rädd för att släppa taget. Kanske är jag orolig för att jag ska bli gammal, gaggig och förvirrad redan vid 20 års ålder. Att jag till slut ska glida runt i en värld full av frågetecken.
Någon sa till mig att man inte gör misslyckanden. Jag blev ratad av två musikalskolor, fick reservplats nummer 29 på en annan. Är inte det ett misslyckande? Det skrämmer mig att ett så enkelt och konkret begrepp har fått en stämpel och blivit tabubelagt. Det är något som mänskligheten skyr och flyr ifrån med hjälp av en mängd bortförklaringar. Varför är det så?
Jag är faktiskt modig eller dumdristig (kalla det vad du vill) nog att i alla fall erkänna att jag misslyckades.
Varför gömma undan något så självklart? Ibland måste vi kunna möta vår rädsla med ett erkännande. För vem har egentligen rätt att döma en "misslyckad" människa och på vilka grunder? Lägg inte alla misslyckande på hyllan för att låta dem damma igen och bli till ett otrevligt minne. Erkänn dem! Utan viljan att acceptera ett misslyckande- hur ska vi då kunna förändras till det bättre och dra lärdom av det dåliga?
"On my way to something much better"
