Det är så typiskt att det under de mest hektiska och händelserika tillfällena inträffar olyckor som ställer till det för lång tid framöver och som skapar extra arbete utöver det man redan har. Igår efter en eftermiddags matshopping skyndar jag till tåget medan Tobbe hoppar in i bilen för att åka hem med matvarorna. När han står vid utfarten och väntar på sin tur att köra börjar en bil som står framför honom att backa. Tobbe tutar för att göra mannen i bilen uppmärksammad på hans existens men mannen fortsätter att backa och kör till slut rätt in i framdelen på vår bil. Tobbe som varken har chans att köra fram eller bak på grund av andra väntande bilar blir helt enkelt tvungen att ta emot smällen.
Chockad ringer han min telefon, berättar hela historien och frågar vad han ska göra?

- Är mannen kvar på platsen?, frågar jag direkt.
- Nej, säger Tobbe. Han steg ut ur bilen, slog sig för bröstet och hoppade in och körde iväg utan ett ord.

Smitning, tänker jag, men börjar sedan fundera. Visserligen hoppade ju mannen ut ur bilen men han kom inte fram och frågade hur det gick eller letade skador. Registreringsskylten trycktes in och en del av plåten likaså. Om karossen skadats har vi ännu inte hunnit titta på. Så visst måste det vara smitning?
Hela händelseförloppen gick så fort att Tobbe inte ens hann gå ut själv, innan mannen var borta. Som tur var hann han skriva ner bilens registreringsnummer.

Strax efter händelsen ringde Tobbe till polisen för att göra en skadeanmälan men kom aldrig fram. I växeln sa de att ingen fanns på plats för att ta emot samtalet. Därför blir vi helt enkelt tvungna att försöka ringa idag igen, ett helt dygn senare och jag hoppas att det fortfarande går vägen!

Otur kanske bringar tur en dag!