Mina andetag förvandlades till ånga medan ännu en tår lösgjordes från mitt öga. Tåren silade långsamt ner, via äppelkindens skåra och vidare över läppen för att bilda en stor droppe vid hakans slut. Den fortsatte och som i slow motion föll den ner mot den snötäckta marken.

Jag vände mig om, gick in mot träden, bort från ljuset och mot mörkret. Intet skrämde mig mera. Jag stannade upp väl synlig för andra men mörkret slöt sig omkring mig för varje minut som gick. Jag suckade och tåren blev till tårar. Med ett förkrossat skrik gled jag ned på knä och sjönk ner genom den mjuka snön.

Det enda som hördes i den mörka vinterkvällen var ekot av ett förtvivlat vrål och hulkandet av tårar som gav sorgen mat.

Min kropp tynade långsamt bort, den försvann alltmer för varje ögonblick. Tynade medan kärleken stärktes och sköt i höjden, men hoppen om kärleken sjönk. Mitt hjärta var fast med tiden. Sakta förlorade jag den kraft som så länge funnits där- Jag var en förlorare, hon var en vinnare. Hon vann hans hjärta- jag vann endast mitt eget. Hon var allt och framför allt HANS, jag var inget, ingen. För dem fanns det ljus, för oss fanns det mörker. Ett mörker som bara de lågt ställda och bortkomna ser. Var jag en sådan? I alla fall hade jag blivit det. Hon var hans- han var hennes. Vem var jag?

Hon skrattade, fnissade och kiknade av skratt när hon var tillsammans med honom .Jag gick på sidan om. Jag var en pöl av en tjock, flytande massa som sakta följde vartenda steg de tog. Hon pratade livligt med mig fastän jag inte hörde på. Massan nere på marken var djupt försjunken i egna tankar. Redan från början hade han siktat in sig på henne. När han rörde vid mig var det hennes kropp och hud han föreställde sig. Han tog på henne genom mig. När han talade till mig var det hon som fanns i hans innersta tankar. När jag skrattade var det hennes ljud som dränkte mitt. När jag drömde om honom var det han som drömde om henne. Helst av allt ville jag res mig upp, rak i ryggen och på ett självsäkert sätt skrika, rakt i deras förvånade ansikten:

-          Ta vad ni vill! Tag min kropp, mina tankar, mitt blod, mina lemmar. Men tag för Guds skull inte mitt hjärta.

Men de tog ALLT. Allt som fanns till mitt yttre och i mitt inre. Jag blev krossad och det fanns ingen som kunde stoppa det. Mitt hjärta blev hårdast drabbat. Där fanns min kärlek, mitt hopp, mina drömmar. Allt blev slagit i spillror, pulvriserat till korn och med vinden fördes det bort.

Ibland när de stannade upp och hon slängde sig kring hans hals för att kyssa honom föll jag ner i ett djup som var omöjligt att ta sig ur. Inte förrän hon väckte mig ur mina tankar kunde jag långsamt klättra upp. Utan att se de dunkla skuggorna i mig, långt bakom hornhinnans rand, fortsatte vi gå. Men endast ett skal följde efter dem. Om jag vände mig om såg jag själen stå kvar, förkrossad, medan tårarna suddade bort varje kontur jag kunde urskilja. Som vattnets ånga lyfte min själ mot den klarblåa himmelen och försvann bort. Den bildade ett moln och salta regndroppar öste över skalet på marken. Men ingen lade märke till det. Jag stod stilla med endast skalet kvar av mitt liv, medan hon och han fortsatte gå. Iväg från problem, inre hunger och svartsjuka. Iväg från mig.

Jag kan fortfarande se er... kan ni se mig?

Släktforskning är riktigt roligt. Och trots att jag aldrig riktigt ägnat mig åt detta är det ändå spännande att se varifrån man egentligen kommer, varför man hamnade just där man är idag och hur generation efter generation sett ut. Men det mest exhalterade av allt är om man av ett rent tillfälle råkar(...) hitta en 'kändis' i släkten.

Jag fick nyligen veta att min morfars kusin, Gunnar Hahn, känd kompositör och folkvisemusiker, varit gift med ingen mindre än Ulla Billquist (ursprungligen från Eslöv- Sammaträffande?!?).

Så ett litet smakprov från en ingift, avlägsen släkting.

Det var en ganska hög diskussion om vad vår fina tjej skulle heta från början.
Till slut kom vi fram till det utomordentliga Norma, ett namn som gjorde alla nöjda. För mig och mamma, uppkallad efter den stora 'Norma Jean Baker' alias 'Marilyn Monroe'. För min pappa och lillebror, efter patronerna Norma.
Det är bra att man kan vara överens om vissa saker- även om innebörden är olika för alla:) 



När vi tog över Sniff från hennes tidigare framilj som två åring blev vi fast direkt. Vi hade inte heller hjärta att döpa om henne. Tyvärr har alla som träffar henne lite svårt att veta om hon är en tik eller hane- Stackare!

För ungefär ett år sedan satt jag i nästan samma sits som nu, i en position, en situation där jag egentligen inte ville befinna mig i men där jag var tvungen att stanna bara för att jag säkerligen skulle lära mig något om det jag hade och det jag saknade. Då satt jag i ett brunt 'brick house' och såg bilar som körde på 'fel sida' av vägen, där gamla tanter snackade skit om grannarna men log lika trevligt åt dem varje morgon och sa:
- Lovely to see you. How do you do?
Jag såg en plats där männen körde till jobbet klockan 06.30 på morgonen och kom hem klockan 20.00 för att hitta maten varm på bordet, där hemmafruarna träffades på bokklubben varje månad och där småbarnen deltog i söndagsgudtjänsterna och sjöng fina gosskörssånger.

För ett år sedan gjorde jag inget annat än att längta hem till de som betydde och betyder mest på hela jorden. Längtan till en familj bortom havet, där samma saker hände varje dag och där jag verkligen hörde hemma.

Idag är jag hemma där jag ville befinna mig förut och det jag gör är att längta bort. Jag längtar bort till HEM! Jag vet att där borta finns ett hem som är en annan slags värme, innehåller en annan trygghet och har en energi som inte finns här. Där finns det inte någon som ifrågasätter varför man är där, varför man valt det man gör och vad som ska hända sedan. Det är så fullständigt SJÄLVKLART!

Om jag nu lärde mig något för ett år sedan så vet jag inte om jag bevarat den kunskapen. För vart jag än befinner mig så är det så

FRUKTANSVÄRT

Under tiden som jag står vid en pelare och ställer post börjar jag fundera på vilket som egentligen är världens tråkigaste jobb. Ett arbete där det inte sker någon förändring i rutinerna förrän vart tionde eller 20e år. Ett jobb där man, efter 30 år, tänker att:
- Vad har jag egentligen åstadkommit under hela mitt verksamma liv?
Eller kanske ett yrke där man dag efter dag aldrig känner sig tillfredsställd utan går till och från jobbet med samma tomma känsla av meningslöshet.

När min arm, trots en värkande smärta efter timmar av sorterande, till slut hamnar i ett slags robotliknande tillstånd och fortsätter att mata brev efter brev, julkort efter julkort och lönespecifikation efter lönespecifikation, kommer jag fram till svaret! 

Sorterare eller postis.

Jag vet att det har att göra med att jag inte kan stå framför ett fack och mata in kuvert och brev hela dagarna utan att få någon slags 'uttråkande- utbrott'. Jag måste ha lite variation, helst minst två gånger per dag. Lite spänning där jag kan känna:
- Wow... här händer det saker. Jag vet inte vart jag kan befinna mig imorgon men framåt går det.


Dagen idag slutade i alla fall med att jag började leka 'science- fiction- brevbärare' där spelet gick ut på att hitta rätt adress och nummer snabbast. Och till detta lyckades jag få till riktigt snygga sound effects. Förhoppningsvis tror jag ingen hörde mig- för min egen skull!

Trodde faktiskt aldrig att jag skulle ta steget och starta en egen blogg. Jag har alltid varit lite av en anti- bloggare. Resdagboken har varit det mest ultimata inom bloggandet och längre än så har jag inte velat sträcka mig. Vad kommer härnäst, undrar jag? Facebook, helgon.net och bilddagboken?

Jag ämnar mig dock inte åt att skriva några dagboksinlägg. Då kan jag lika gärna ägna mig åt att i hemlighet skriva "...Kära dagboken, idag har jag..."- notiser i ett anteckningsblock, med ett guldhjärta som lås, som ligger gömt under sängmadrassen. Det ger mig så mycket mer att skriva om något offentligt som berör eller till och med upprör och irriterar än om vilket TV program man såg kvällen innan (jag tittade förresten på Idol 2008 och Heroes med det hör inte hit).

Let the show begin!