Jag är inte rädd för döden. Jag är bara orolig att jag inte hinner med allt jag vill göra här i livet. Det är kanske sant det som vissa påstår- att livet är alldeles för kort för att slängas bort. Det kan låta konstigt när jag har hela livet framför mig men tanken på att jag redan förbrukat 20 år och egentligen inte hunnit med särskilt mycket på den tiden är skrämmande. Å ena sidan har jag ju levat och det är väl det som livet går ut på- att just leva! 
Å andra sidan har jag säkerligen lyckats genomföra otroligt mycket mer än många andra här i världen. Visst har jag bockat av punkt efter punkt i min "allra-högsta-drömmar" lista men trots det har den blivit dubbelt eller till och med trippelt så lång som innan.

Människor i min omgivning brukar säga:
- Nu har jag äntligen börjat leva.
Vad har de då gjort innan, brukar jag undra?
Att börja leva är inte så svårt, det svåra är bara att hitta rätt tillfälle. Jag vet att jag började leva direkt när jag föddes. Jag har aldrig haft problem med att fortsätta efter en personlig tragedi. Jag tror inte ens att jag haft speciellt många. Javisst, jag föddes till den solstråle som jag är, en gåva som jag är mycket glad över- Att hela tiden se ett ljus inom mig. Jag menar, vem är inte lycklig över det?

Den här krönikan var från början menad att vara mörk, dyster, kanske handla om döden och peka på allt ogjort i livet. På något sätt misslyckades jag med det. Kanske just på grund av den solståle som lyser i mig. Jag antar att jag måste anstränga mig mer nästa gång.