Så är jag på väg igen. Nya planer blandas med samma drömmar och jag söker lyckan någon annanstans. Jag är kanske en fighter som aldrig överger mina mål här i livet. 
Egentligen är jag nog bara rädd. Rädd för att släppa taget. Kanske är jag orolig för att jag ska bli gammal, gaggig och förvirrad redan vid 20 års ålder. Att jag till slut ska glida runt i en värld full av frågetecken.

Någon sa till mig att man inte gör misslyckanden. Jag blev ratad av två musikalskolor, fick reservplats nummer 29 på en annan. Är inte det ett misslyckande? Det skrämmer mig att ett så enkelt och konkret begrepp har fått en stämpel och blivit tabubelagt. Det är något som mänskligheten skyr och flyr ifrån med hjälp av en mängd bortförklaringar. Varför är det så?

Jag är faktiskt modig eller dumdristig (kalla det vad du vill) nog att i alla fall erkänna att jag misslyckades.

Varför gömma undan något så självklart? Ibland måste vi kunna möta vår rädsla med ett erkännande. För vem har egentligen rätt att döma en "misslyckad" människa och på vilka grunder? Lägg inte alla misslyckande på hyllan för att låta dem damma igen och bli till ett otrevligt minne. Erkänn dem! Utan viljan att acceptera ett misslyckande- hur ska vi då kunna förändras till det bättre och dra lärdom av det dåliga?

"On my way to something much better"