Balettakademien

Efter en vecka med många händelser som satt oss i en ganska så skärrad situation åkte jag till Göteborg för Balettakademiens antagningar mellan den 30 april- 3 maj.
Redan första anblicken av skolan gav mig ett lugn intryck.
Det känns som att det här med auditions redan blivit en sak, som jag självklart tar på största allvar men, som jag också har stor glädje av att genomföra. Istället för att ett panikartad känslotillstånd infinner sig känner jag snarare ett lugn och en lycka. Nervositet kan ju se ut på olika sätt men att försättas i en positiv stress tror jag bara är nyttigt och rent av BRA! Och jag måste då säga att jag närapå kunde 'ta på den avslappnande stämningen' som rådde inne på Balettakademien. Det ÄR en av Sveriges högst aktade skolor och de utbildar även de mest konkurrenskraftiga eleverna men bara för det betyder inte att de inte kan ha en avslappnad atmosfär. Jag kände stor skillnad från PAS där stämningen självklart var på topp men samtidigt mycket pressad.

Eftersom jag hade en tidigare förkylning i bagaget kunde jag inget annat än känna mig nöjd med sångprovet. Rummet frambringade en härlig akustik och juryn var trevlig. Innan själv sångprovet hade jag tid att bekanta mig lite med de nuvarande eleverna på skolan och vi hann till och med diskutera vad som kan vara den viktigast faktorn till hur man blir upptäckt och ihågkommen. Vi kunde nog alla komma överens om att personligheten är en avgörande faktor. Talang i all ära men att vara duktig på sin sak eller att kunna visa upp sig på rätt sätt är faktiskt helt olika saker. Jag minns den speciella frasen av en manlig elev:
- Det är det här som är det viktigaste (och han pekade på sin mun och ögon). Och det har du. Det kommer jag komma ihåg dig för! Det är speciellt för dig, det såg jag direkt.

Dansprovet var en aning annorlunda men mycket roligt för det. Jag kom i Bjärnum-gruppen, det vill säga en grupp där de flesta för tillfället studerar på Bjärnum.
- Kul, tänkte jag och jag satt mig genast in i situationen att jag var en av dem. Jag var en 'M1:are'
Jag tror att det är viktigt att kunna se sig i vilket situation som helst. Blir man inte ETT med omgivningen är det lätt att man tappar kontrollen och likaså självförtroendet. Det kan hända även den starkaste (..åååh vilken klyscha..)

Efter dagen och kvällens dom, som innebar att det inte blev någon fortsättning för mig, kom jag underfund med något mycket viktigt. Under året som gått har jag utvecklats något enormt, jag har själv känt en stor förändring, både mentalt och fysiskt. Men anledningen till varför jag inte gick vidare är jag säker på att det inte bara har att göra med min personliga utveckling utan också mina medmänniskors. Jag kämpat stenhårt för att ta mig en liten bit uppåt. Jag har tagit många steg framåt. Men orsaken till att mitt namn inte fanns på listan är att medan jag tar ett steg framåt finns det någon annan som gör samma sak. En person som kanske har kommit lite längre i sin utveckling. Som antingen är lite äldre eller som helt enkelt fått lite mer hjälp på vägen. Därför kommer det alltid finnas någon som kommit lite längre än en själv till den dag då även jag når dit och vi är helt jämlika.
Det är då man kan börja kämpa!
Det är då man har lika grund att stå på. Jag är nöjd med min insats, det är bara det att jag behöver gå ett litet steg till för att nå fram.
På något sätt kändes det som en uppenbarelse att jag insåg detta och samtidigt en lättnad.

Kommentarer

Varsågod och kommentera:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0