Balettakademien
Efter en vecka med många händelser som satt oss i en ganska så skärrad situation åkte jag till Göteborg för Balettakademiens antagningar mellan den 30 april- 3 maj.
Redan första anblicken av skolan gav mig ett lugn intryck.
Det känns som att det här med auditions redan blivit en sak, som jag självklart tar på största allvar men, som jag också har stor glädje av att genomföra. Istället för att ett panikartad känslotillstånd infinner sig känner jag snarare ett lugn och en lycka. Nervositet kan ju se ut på olika sätt men att försättas i en positiv stress tror jag bara är nyttigt och rent av BRA! Och jag måste då säga att jag närapå kunde 'ta på den avslappnande stämningen' som rådde inne på Balettakademien. Det ÄR en av Sveriges högst aktade skolor och de utbildar även de mest konkurrenskraftiga eleverna men bara för det betyder inte att de inte kan ha en avslappnad atmosfär. Jag kände stor skillnad från PAS där stämningen självklart var på topp men samtidigt mycket pressad.
Eftersom jag hade en tidigare förkylning i bagaget kunde jag inget annat än känna mig nöjd med sångprovet. Rummet frambringade en härlig akustik och juryn var trevlig. Innan själv sångprovet hade jag tid att bekanta mig lite med de nuvarande eleverna på skolan och vi hann till och med diskutera vad som kan vara den viktigast faktorn till hur man blir upptäckt och ihågkommen. Vi kunde nog alla komma överens om att personligheten är en avgörande faktor. Talang i all ära men att vara duktig på sin sak eller att kunna visa upp sig på rätt sätt är faktiskt helt olika saker. Jag minns den speciella frasen av en manlig elev:
- Det är det här som är det viktigaste (och han pekade på sin mun och ögon). Och det har du. Det kommer jag komma ihåg dig för! Det är speciellt för dig, det såg jag direkt.
Dansprovet var en aning annorlunda men mycket roligt för det. Jag kom i Bjärnum-gruppen, det vill säga en grupp där de flesta för tillfället studerar på Bjärnum.
- Kul, tänkte jag och jag satt mig genast in i situationen att jag var en av dem. Jag var en 'M1:are'
Jag tror att det är viktigt att kunna se sig i vilket situation som helst. Blir man inte ETT med omgivningen är det lätt att man tappar kontrollen och likaså självförtroendet. Det kan hända även den starkaste (..åååh vilken klyscha..)
Efter dagen och kvällens dom, som innebar att det inte blev någon fortsättning för mig, kom jag underfund med något mycket viktigt. Under året som gått har jag utvecklats något enormt, jag har själv känt en stor förändring, både mentalt och fysiskt. Men anledningen till varför jag inte gick vidare är jag säker på att det inte bara har att göra med min personliga utveckling utan också mina medmänniskors. Jag kämpat stenhårt för att ta mig en liten bit uppåt. Jag har tagit många steg framåt. Men orsaken till att mitt namn inte fanns på listan är att medan jag tar ett steg framåt finns det någon annan som gör samma sak. En person som kanske har kommit lite längre i sin utveckling. Som antingen är lite äldre eller som helt enkelt fått lite mer hjälp på vägen. Därför kommer det alltid finnas någon som kommit lite längre än en själv till den dag då även jag når dit och vi är helt jämlika.
Det är då man kan börja kämpa! Det är då man har lika grund att stå på. Jag är nöjd med min insats, det är bara det att jag behöver gå ett litet steg till för att nå fram.
På något sätt kändes det som en uppenbarelse att jag insåg detta och samtidigt en lättnad.
Redan första anblicken av skolan gav mig ett lugn intryck.
Det känns som att det här med auditions redan blivit en sak, som jag självklart tar på största allvar men, som jag också har stor glädje av att genomföra. Istället för att ett panikartad känslotillstånd infinner sig känner jag snarare ett lugn och en lycka. Nervositet kan ju se ut på olika sätt men att försättas i en positiv stress tror jag bara är nyttigt och rent av BRA! Och jag måste då säga att jag närapå kunde 'ta på den avslappnande stämningen' som rådde inne på Balettakademien. Det ÄR en av Sveriges högst aktade skolor och de utbildar även de mest konkurrenskraftiga eleverna men bara för det betyder inte att de inte kan ha en avslappnad atmosfär. Jag kände stor skillnad från PAS där stämningen självklart var på topp men samtidigt mycket pressad.
Eftersom jag hade en tidigare förkylning i bagaget kunde jag inget annat än känna mig nöjd med sångprovet. Rummet frambringade en härlig akustik och juryn var trevlig. Innan själv sångprovet hade jag tid att bekanta mig lite med de nuvarande eleverna på skolan och vi hann till och med diskutera vad som kan vara den viktigast faktorn till hur man blir upptäckt och ihågkommen. Vi kunde nog alla komma överens om att personligheten är en avgörande faktor. Talang i all ära men att vara duktig på sin sak eller att kunna visa upp sig på rätt sätt är faktiskt helt olika saker. Jag minns den speciella frasen av en manlig elev:
- Det är det här som är det viktigaste (och han pekade på sin mun och ögon). Och det har du. Det kommer jag komma ihåg dig för! Det är speciellt för dig, det såg jag direkt.
Dansprovet var en aning annorlunda men mycket roligt för det. Jag kom i Bjärnum-gruppen, det vill säga en grupp där de flesta för tillfället studerar på Bjärnum.
- Kul, tänkte jag och jag satt mig genast in i situationen att jag var en av dem. Jag var en 'M1:are'
Jag tror att det är viktigt att kunna se sig i vilket situation som helst. Blir man inte ETT med omgivningen är det lätt att man tappar kontrollen och likaså självförtroendet. Det kan hända även den starkaste (..åååh vilken klyscha..)
Efter dagen och kvällens dom, som innebar att det inte blev någon fortsättning för mig, kom jag underfund med något mycket viktigt. Under året som gått har jag utvecklats något enormt, jag har själv känt en stor förändring, både mentalt och fysiskt. Men anledningen till varför jag inte gick vidare är jag säker på att det inte bara har att göra med min personliga utveckling utan också mina medmänniskors. Jag kämpat stenhårt för att ta mig en liten bit uppåt. Jag har tagit många steg framåt. Men orsaken till att mitt namn inte fanns på listan är att medan jag tar ett steg framåt finns det någon annan som gör samma sak. En person som kanske har kommit lite längre i sin utveckling. Som antingen är lite äldre eller som helt enkelt fått lite mer hjälp på vägen. Därför kommer det alltid finnas någon som kommit lite längre än en själv till den dag då även jag når dit och vi är helt jämlika.
Det är då man kan börja kämpa! Det är då man har lika grund att stå på. Jag är nöjd med min insats, det är bara det att jag behöver gå ett litet steg till för att nå fram.
På något sätt kändes det som en uppenbarelse att jag insåg detta och samtidigt en lättnad.
Jag fick rollen i "det susar i säven"
Så har jag äntligen fått reda på svaret... Och jag fick rollen som Louise, fångvaktarens dotter, i musikalen "Det susar i säven" med premiär i augusti. Jag har både sång och repliker. Hela musikalen kommer sättas upp på en utomhusscen i Hög utanför Kävlinge/Löddeköpinge.
Mitt hjärta bultar!
Repetitionerna börjar redan vecka 26 och pågår hela juli månad.
SPELTIDER:
Lör 1/8 kl 15.00 (PREMIÄR)
Sön 2/8 15.00
Fre 7/8 18.00
Lör 8/8 15.00
Sön 9/8 15.00
Fre 14/8 18.00
Lör 15/8 15.00
Sön 16/8 15.00
Lör 22/8 15.00
Sön 23/8 15.00
Lör 29/8 15.00
Sön 30/8 15.00
LÄS mer HÄR
Mitt hjärta bultar!
Repetitionerna börjar redan vecka 26 och pågår hela juli månad.
SPELTIDER:
Lör 1/8 kl 15.00 (PREMIÄR)
Sön 2/8 15.00
Fre 7/8 18.00
Lör 8/8 15.00
Sön 9/8 15.00
Fre 14/8 18.00
Lör 15/8 15.00
Sön 16/8 15.00
Lör 22/8 15.00
Sön 23/8 15.00
Lör 29/8 15.00
Sön 30/8 15.00
LÄS mer HÄR
Eventkoordinator
Under året som gått har jag blivit allt mer intresserad av det arbete som händer bakom scenen och alla förberedelser inför konserter, uppträdanden och produktioner. Mycket av det intresset växde även fram under perioden på MalmöOperan. Därav sökte jag KY-utbildningen i Landskrona som Eventkoordinator.
Av de som söker väljs sedan 60 stycken ut på basis av sökandebrev, betyg och arbetslivserfarenhet som får komma på intervju och efterförljande test. 25 elever blir därefter antagna till den tvååriga utbildningen.
Idag kom kallelsen att jag är behörig och utvald till intervjuperioden den 9/6.
Av de som söker väljs sedan 60 stycken ut på basis av sökandebrev, betyg och arbetslivserfarenhet som får komma på intervju och efterförljande test. 25 elever blir därefter antagna till den tvååriga utbildningen.
Idag kom kallelsen att jag är behörig och utvald till intervjuperioden den 9/6.
Auditionbrev 5
Äntligen Bjärnum!
Den 22/5 bär det av med förhoppningsvis ett bra hälsotillstånd och med alla säkerhet ett stort leende och glatt humör.
Sång: Black Velvet- Alannah Myles
Monolog: Älska mig
Den 22/5 bär det av med förhoppningsvis ett bra hälsotillstånd och med alla säkerhet ett stort leende och glatt humör.
Sång: Black Velvet- Alannah Myles
Monolog: Älska mig
Auditionbrev 4
Kallelse till Kulturamas musikallinje (audition 3/6) ankom men jag har tyvärr blivit tvungen att tacka nej på grund av våra föreställningar samma datum.
Cell Block Tango
I vår kommande slutproduktion Gate 36 med premiär 2 juni 2009 och föreställningar mellan 2-5 juni har jag leadrole i låten Cell Block Tango från musikalen Chicago. Eftersom vi hade svårt att få tag på en översättning (p g a copyright etc) till de monologer som låten innehåller bestämde jag mig för att göra en egen översättning.
Notera att detta som sagt är min egna översättning och det innebär att jag ändrat lite meningar som jag anser passar bättre in på min karaktär. Jag har även ändrat en del namn så att historierna ska gå ihop med musikalhandlingen.
CELL BLOCK TANGO ur Chicago
1. Ni vet hur människor har de där små ovanorna som verkligen tar kål på er? Som Bernie. Bernie älskade att tugga tuggummi. Eller nej, inte tugga- POPPA!
Jag kom hem en dag och var riktigt irriterad och ville ha lite uppmärksamhet. Och där var Bernie, liggandes på soffan, drack öl och tuggade. Nej inte tugga- POPPA! Så jag sa:
- Om du smäller det där tuggummit EN gång till...
Och det gjorde han. Så jag tog ner geväret från väggen och sköt två varningsskott... rätt in i hans pannben.
2. Jag träffade Ezekiel Young från Salt Lake City för ungefär 11 år sedan och han sa att han var singel och vi trivdes ihop direkt. Vi flyttade ihop, han gick till jobbet, han kom hem, jag fixade hans drink, vi åt middag och sen fick jag veta:
- Singel, sa han. Singel... my ass.
Han var inte bara gift... åhnej han hade sex fruar. En sån där mormon ni vet. Så den kvällen när han kom hem, fixade jag hans drink som vanligt. Ni vet, vissa män kan bara inte hantera arsenik.
3. Jag stod i köket, skar upp kycklingen och skötte mitt eget. In stormade min man Wilbur arg och svartsjuk.
- Du har knullat brevbäraren, sa han. Han var helt galen och fortsatte skrika.
- Du har knullat brevbäraren.
Sen sprang han in i min kniv- han sprang in i den 10 gånger.
4. De sa att min älskare höll min mans huvud när jag högg av det. Men det är inte sant och jag är fortfarande oskyldig. Jag vet inte varför de där idioterna sa att jag gjorde det.
Jag försökte förklara för polisen men de var tydligen för blåsta för att förstå.
- Men gjorde du det?
Uh-uh... NOT GUILTY!
5. Min syster Veronika och jag uppträdde tillsammans och min man Sam reste runt med oss. I sista numret gjorde vi 20 akrobatiska trick. En, två, tre, fyr, fem. Split, spreadeagle, backflips, flipflops. En tätt följt av en annan. Och efter en av de där kvällarna satt vi på hotell Cicero, alla tre. Vi drack, skrattade och ja, sen tog isen slut, så jag gick ut för att hämta mer. Jag kom tillbaka, öppnade dörren och där var de- Veronika och Sam och gjorde nummer 17- the spreadeagle.
Ja, jag fick en sån chock att jag fick en blackout. Jag minns ingenting! Det var inte förrän senare, när jag sköljde bort blodet från mina händer som jag insåg att de var DÖDA!
5. Jag älskade Al Lipschitz mer än jag någonsin kan uttrycka. Han var en riktig artistsjäl, känslosam, en konstnär. Men han försökte alltid hitta sig själv. Han gick ut varje kväll och sökte efter sig och på vägen dit hittade han Ruth, Gladys, Rosemary och Irving. Jag tror man kan säga att vi gjorde slut på grund av konstnärliga skillnader. Han såg sig själv som levande och jag såg honom DÖD!!!
Notera att detta som sagt är min egna översättning och det innebär att jag ändrat lite meningar som jag anser passar bättre in på min karaktär. Jag har även ändrat en del namn så att historierna ska gå ihop med musikalhandlingen.
CELL BLOCK TANGO ur Chicago
1. Ni vet hur människor har de där små ovanorna som verkligen tar kål på er? Som Bernie. Bernie älskade att tugga tuggummi. Eller nej, inte tugga- POPPA!
Jag kom hem en dag och var riktigt irriterad och ville ha lite uppmärksamhet. Och där var Bernie, liggandes på soffan, drack öl och tuggade. Nej inte tugga- POPPA! Så jag sa:
- Om du smäller det där tuggummit EN gång till...
Och det gjorde han. Så jag tog ner geväret från väggen och sköt två varningsskott... rätt in i hans pannben.
2. Jag träffade Ezekiel Young från Salt Lake City för ungefär 11 år sedan och han sa att han var singel och vi trivdes ihop direkt. Vi flyttade ihop, han gick till jobbet, han kom hem, jag fixade hans drink, vi åt middag och sen fick jag veta:
- Singel, sa han. Singel... my ass.
Han var inte bara gift... åhnej han hade sex fruar. En sån där mormon ni vet. Så den kvällen när han kom hem, fixade jag hans drink som vanligt. Ni vet, vissa män kan bara inte hantera arsenik.
3. Jag stod i köket, skar upp kycklingen och skötte mitt eget. In stormade min man Wilbur arg och svartsjuk.
- Du har knullat brevbäraren, sa han. Han var helt galen och fortsatte skrika.
- Du har knullat brevbäraren.
Sen sprang han in i min kniv- han sprang in i den 10 gånger.
4. De sa att min älskare höll min mans huvud när jag högg av det. Men det är inte sant och jag är fortfarande oskyldig. Jag vet inte varför de där idioterna sa att jag gjorde det.
Jag försökte förklara för polisen men de var tydligen för blåsta för att förstå.
- Men gjorde du det?
Uh-uh... NOT GUILTY!
5. Min syster Veronika och jag uppträdde tillsammans och min man Sam reste runt med oss. I sista numret gjorde vi 20 akrobatiska trick. En, två, tre, fyr, fem. Split, spreadeagle, backflips, flipflops. En tätt följt av en annan. Och efter en av de där kvällarna satt vi på hotell Cicero, alla tre. Vi drack, skrattade och ja, sen tog isen slut, så jag gick ut för att hämta mer. Jag kom tillbaka, öppnade dörren och där var de- Veronika och Sam och gjorde nummer 17- the spreadeagle.
Ja, jag fick en sån chock att jag fick en blackout. Jag minns ingenting! Det var inte förrän senare, när jag sköljde bort blodet från mina händer som jag insåg att de var DÖDA!
5. Jag älskade Al Lipschitz mer än jag någonsin kan uttrycka. Han var en riktig artistsjäl, känslosam, en konstnär. Men han försökte alltid hitta sig själv. Han gick ut varje kväll och sökte efter sig och på vägen dit hittade han Ruth, Gladys, Rosemary och Irving. Jag tror man kan säga att vi gjorde slut på grund av konstnärliga skillnader. Han såg sig själv som levande och jag såg honom DÖD!!!
Allt ska upp i ljuset
Jag har alltid ansett att censur förstör och förmörkar. Att dölja sanningen kan i många fall göra saker värre. Kanske har det med mina tidigare journalisterfarenheter att göra. Därför vill jag gå till botten med vissa saker, trots att jag inte kan ge alla detaljer på grund av säkerheten för människor i min närhet. Detta är därför min berättelse men inslag från nyhetstidningar och polis.
Prolog:
Under lördagsförmiddagen (dagen efter min musikalaudition och på väg hem från götet) fick jag ett samtal från folkhögskolan. Att starta ett samtal med:
- Först och främst vill jag säga att du inte ska vara orolig när jag berättar det här., är ingen bra fras.
Vad händer? Jo en massa tankar börjar flyga runt i huvudet och orolighetsgraden stiger från 0 - 1000. Självklart!
Med ytterst lite information berättades det att min pojkvän inte skulle befinna sig hemma när jag anlände. Han och en vän befann sig på hemlig ort sedan de råkat ut för något skolan inte ville berätta om.
Ingen skulle få veta att jag var hans flickvän och jag skulle vara tvungen att låsa om mig och ringa 112 om någon okänd skulle dyka upp i närheten av min bostad.
Jag satt med en telefon i handen, 30 mil från min bostad och med vetskapen att min älskade råkat ut för någonting. Vad, hur, när, vem? Jag var utan kontroll över en situation som jag direkt avskydde!
Redogörelsen:
Allting började på måndagskvällen den 20 april när en okänd person trängde sig in i min grannes lägenhet med anledningen av att min granne var skyldig någon pengar. När denna okända person insåg att han gått fel försvann han.
För mig började hela den här konstiga och frustrerande historien på tisdagen. Jag och mina vänner stod i köket när en utländsk man kom gående in genom den öppna dörren. Han frågade med bruten svenska vem som ägde den röda bilen som stod på parkeringen en bit ifrån. Jag förstod genast vilken bil han menade. En bil jag kört några gånger och som jag hade relation till. Jag förklarade utan detalj vem detta måste vara och bad mannen kontakta ägaren istället. Minuterna senare kom min pojkvän och hans vän ner med mannen. Bilden efteråt är suddig- jag har ingen egen berättelse men från polisen, vänner och tidningen har jag fått reda på följande:
På påsklovet blev min pojkväns bil demolerad. Tillsammans med delägaren började de söka en ny bil. Nappade på en annons och tog kontakt med försäljaren och visade sitt intresse. När de senare ångrade sig, några dagar senare, ringde de upp och förklarade situationen och sa att de inte längre var intresserade.
Tisdagen den 21 april fick de ett samtal från försäljaren att han var på väg till Eslöv med bilen. Han dök däremot upp tomhänt. Därefter drog han upp en historia om att han hållt bilen till min pojkvän och hans vän och att de nu var skyldiga honom pengar. Under hot tvingade han dem att skriva under ett ägarbyte på min pojkväns demolerade bil.
På torsdagen den 23 april kom mannen tillbaka och började kräva pengar och fler underskrifter.
Samma sak hände på fredagen. Men denna gången gjorde han det dumma draget att dyka upp på skolan vid lunchtid. Min pojkvän och hans vän kom överens tillsammans med skolan att bli satta i säkerhet. Efter kontakt med polisen försattes de på hemlig ort på obestämd tid.
'Förövaren' kom tillbaka på fredagskvällen och tvingade flera av mina grannar att kontakta min pojkvän.
Notera att allt detta hände utan min vetskap (jag fick senare veta att ingen ville störa mina auditionförberedelser).
Under hela den följande helgen och efter min hemkomst hörde jag inte mycket av dem. Den lilla informationen jag fått räckte till att försätta min hjärna i tankar. Som tur var fick jag hjälp av en klasskamrat, som även hon var inblandad, och vi kunde tillsammans gå igenom det som hänt och jag kände att jag fick mer kontroll om hela historien efter vår träff. Hela min kropp kokade av ilska. Jag tror att jag aldrig känt något liknande.
På söndagskvällen tog jag en promenad i en närliggande park. När jag kom fram fick jag till min förskräckelse se min pojkväns numera 'stulna' bil och ingen mindre än mannen. Den mannen som ställt sig mellan mig och min kärlek. Mannen som orsakat så mycket smärta. Ilskan jag kände fick mig att tvinga mig stega hemåt igen men jag kunde inte släppa känslorna som svallade över inne i kroppen. Det hela blev inte bättre när jag smsade min pojkvän om händelsen och som svarade:
- Jasså, så pärlan är i rullning igen:)
Förbannade positivism...
Senare den kvällen fick jag se ett ljus från köket. Jag förstod direkt hela situationen och de känslor som svalnat under kvällstimmarna kom direkt tillbaka. Utan en tanke stegade jag direkt nerför trappan rätt in i köket. En blandning av äckel och ilska fyllde hela mig när jag såg mannen framför mig, så nära, för första gången sedan jag fått reda på allt.
Jag vet inte om darrandet i min röst hördes. Det hade absolut ingenting med rädsla att göra. Jag har aldrig varit rädd för min egen del. Jag kände ingen fruktan i det ögonblicket som en farlig man stod metern framför. Det enda jag ville var att få iväg honom. Han hade ingenting att göra här! Därför stirrade jag honom i ögonen:
- Vem är du?
- Alltså jag ska hälsa på mina kompisar.
- Vilka är de?
- Han heter ....
- Jag är ansvarig här och jag har fått order om att ingen annan är välkommen här.
(blicken svartnade och han närmade sig med 'hotfull' röst)
- Alltså jag är inte på humör för dig... jag är ganska irriterad.
- Jaha, men du får inte vara här!
- Vaddå jobbar du på skolan eller?
- Nej!
- Jaha, du går på skolan.
- Ja men eftersom jag är ansvarig här får ingen annan som inte bor här befinna sig på skolan.
- Alltså jag ska bara få papper påskrivna och mina pengar. Bilen ska utomlands.
- Du får gå härifrån.
- Jaja, jag ska sen. Först ska han ringa.
(han pekade på min granne som stod på andra sidan)
- Okej, bra.
Jag vände mig därefter mot en skylt i köket med ett akutnummer. Direkt när jag kom upp ringde jag skolans ansvariga personal. Där brast det. Det var inte första gången men ilskan jag kände över hela händelsen och att jag stängts ute så länge gjorde att rösten bara brast. Jag ringde polisen, fick berätta om hela händelsen och ge signaliment på mannen och de lovade skicka över några poliser.
Känslomässigt tillstånd men de grannar och vänner som var närvarande hjälpte till så gott det gick. Jag var bara så extremt förbannad över det aset.
När polisen kom fick jag ge min redogörelse för hela händelsen. Jag tror dock att polisen inte riktigt förstod allt jag sa. Såsom orden flög ut ur min mun har jag själv aldrig hört. Jag hade lätt kommit förbi ett skenande tåg.
Till min lättnad tog poliserna ganska lätt på mannen i fråga. De nästan skrattade och sa att det inte var någon att vara rädd för (jag tror inte de riktigt såg min ilska snarare än rädsla). Jag kunde känna hur de gjorde sig löjliga över honom och det lättade den tryckta stämningen.
Titti vägrade ändå sova själv den natten så det blev en övernattning på mitt rum.
Måndagen visade sig vara lugn och efter en liten träff med min kärlek skiljdes vi åt igen. Skolan rapporterade att en anmälan gjorts rubricerad som Rån vilket också inkluderade utpressning, hot och frihetsberövande. Dock skulle jag även vilja ha med intrång och ofredande men jag tror dock inte att mina iaktagelser och upplevelser räcker för en fällande dom. Men fast ska han! Och in ska han! IGEN (inte första gången har jag hört).
På tisdagseftermiddagen fick jag order om att jag skulle förflyttas till det 'hemliga stället' tillsammans med min pojkvän och där spenderade vi den följande natten.
Jag kände mig nästan som en del av 'sound of music's slutscen.
Prolog:
Under lördagsförmiddagen (dagen efter min musikalaudition och på väg hem från götet) fick jag ett samtal från folkhögskolan. Att starta ett samtal med:
- Först och främst vill jag säga att du inte ska vara orolig när jag berättar det här., är ingen bra fras.
Vad händer? Jo en massa tankar börjar flyga runt i huvudet och orolighetsgraden stiger från 0 - 1000. Självklart!
Med ytterst lite information berättades det att min pojkvän inte skulle befinna sig hemma när jag anlände. Han och en vän befann sig på hemlig ort sedan de råkat ut för något skolan inte ville berätta om.
Ingen skulle få veta att jag var hans flickvän och jag skulle vara tvungen att låsa om mig och ringa 112 om någon okänd skulle dyka upp i närheten av min bostad.
Jag satt med en telefon i handen, 30 mil från min bostad och med vetskapen att min älskade råkat ut för någonting. Vad, hur, när, vem? Jag var utan kontroll över en situation som jag direkt avskydde!
Redogörelsen:
Allting började på måndagskvällen den 20 april när en okänd person trängde sig in i min grannes lägenhet med anledningen av att min granne var skyldig någon pengar. När denna okända person insåg att han gått fel försvann han.
För mig började hela den här konstiga och frustrerande historien på tisdagen. Jag och mina vänner stod i köket när en utländsk man kom gående in genom den öppna dörren. Han frågade med bruten svenska vem som ägde den röda bilen som stod på parkeringen en bit ifrån. Jag förstod genast vilken bil han menade. En bil jag kört några gånger och som jag hade relation till. Jag förklarade utan detalj vem detta måste vara och bad mannen kontakta ägaren istället. Minuterna senare kom min pojkvän och hans vän ner med mannen. Bilden efteråt är suddig- jag har ingen egen berättelse men från polisen, vänner och tidningen har jag fått reda på följande:
På påsklovet blev min pojkväns bil demolerad. Tillsammans med delägaren började de söka en ny bil. Nappade på en annons och tog kontakt med försäljaren och visade sitt intresse. När de senare ångrade sig, några dagar senare, ringde de upp och förklarade situationen och sa att de inte längre var intresserade.
Tisdagen den 21 april fick de ett samtal från försäljaren att han var på väg till Eslöv med bilen. Han dök däremot upp tomhänt. Därefter drog han upp en historia om att han hållt bilen till min pojkvän och hans vän och att de nu var skyldiga honom pengar. Under hot tvingade han dem att skriva under ett ägarbyte på min pojkväns demolerade bil.
På torsdagen den 23 april kom mannen tillbaka och började kräva pengar och fler underskrifter.
Samma sak hände på fredagen. Men denna gången gjorde han det dumma draget att dyka upp på skolan vid lunchtid. Min pojkvän och hans vän kom överens tillsammans med skolan att bli satta i säkerhet. Efter kontakt med polisen försattes de på hemlig ort på obestämd tid.
'Förövaren' kom tillbaka på fredagskvällen och tvingade flera av mina grannar att kontakta min pojkvän.
Notera att allt detta hände utan min vetskap (jag fick senare veta att ingen ville störa mina auditionförberedelser).
Under hela den följande helgen och efter min hemkomst hörde jag inte mycket av dem. Den lilla informationen jag fått räckte till att försätta min hjärna i tankar. Som tur var fick jag hjälp av en klasskamrat, som även hon var inblandad, och vi kunde tillsammans gå igenom det som hänt och jag kände att jag fick mer kontroll om hela historien efter vår träff. Hela min kropp kokade av ilska. Jag tror att jag aldrig känt något liknande.
På söndagskvällen tog jag en promenad i en närliggande park. När jag kom fram fick jag till min förskräckelse se min pojkväns numera 'stulna' bil och ingen mindre än mannen. Den mannen som ställt sig mellan mig och min kärlek. Mannen som orsakat så mycket smärta. Ilskan jag kände fick mig att tvinga mig stega hemåt igen men jag kunde inte släppa känslorna som svallade över inne i kroppen. Det hela blev inte bättre när jag smsade min pojkvän om händelsen och som svarade:
- Jasså, så pärlan är i rullning igen:)
Förbannade positivism...
Senare den kvällen fick jag se ett ljus från köket. Jag förstod direkt hela situationen och de känslor som svalnat under kvällstimmarna kom direkt tillbaka. Utan en tanke stegade jag direkt nerför trappan rätt in i köket. En blandning av äckel och ilska fyllde hela mig när jag såg mannen framför mig, så nära, för första gången sedan jag fått reda på allt.
Jag vet inte om darrandet i min röst hördes. Det hade absolut ingenting med rädsla att göra. Jag har aldrig varit rädd för min egen del. Jag kände ingen fruktan i det ögonblicket som en farlig man stod metern framför. Det enda jag ville var att få iväg honom. Han hade ingenting att göra här! Därför stirrade jag honom i ögonen:
- Vem är du?
- Alltså jag ska hälsa på mina kompisar.
- Vilka är de?
- Han heter ....
- Jag är ansvarig här och jag har fått order om att ingen annan är välkommen här.
(blicken svartnade och han närmade sig med 'hotfull' röst)
- Alltså jag är inte på humör för dig... jag är ganska irriterad.
- Jaha, men du får inte vara här!
- Vaddå jobbar du på skolan eller?
- Nej!
- Jaha, du går på skolan.
- Ja men eftersom jag är ansvarig här får ingen annan som inte bor här befinna sig på skolan.
- Alltså jag ska bara få papper påskrivna och mina pengar. Bilen ska utomlands.
- Du får gå härifrån.
- Jaja, jag ska sen. Först ska han ringa.
(han pekade på min granne som stod på andra sidan)
- Okej, bra.
Jag vände mig därefter mot en skylt i köket med ett akutnummer. Direkt när jag kom upp ringde jag skolans ansvariga personal. Där brast det. Det var inte första gången men ilskan jag kände över hela händelsen och att jag stängts ute så länge gjorde att rösten bara brast. Jag ringde polisen, fick berätta om hela händelsen och ge signaliment på mannen och de lovade skicka över några poliser.
Känslomässigt tillstånd men de grannar och vänner som var närvarande hjälpte till så gott det gick. Jag var bara så extremt förbannad över det aset.
När polisen kom fick jag ge min redogörelse för hela händelsen. Jag tror dock att polisen inte riktigt förstod allt jag sa. Såsom orden flög ut ur min mun har jag själv aldrig hört. Jag hade lätt kommit förbi ett skenande tåg.
Till min lättnad tog poliserna ganska lätt på mannen i fråga. De nästan skrattade och sa att det inte var någon att vara rädd för (jag tror inte de riktigt såg min ilska snarare än rädsla). Jag kunde känna hur de gjorde sig löjliga över honom och det lättade den tryckta stämningen.
Titti vägrade ändå sova själv den natten så det blev en övernattning på mitt rum.
Måndagen visade sig vara lugn och efter en liten träff med min kärlek skiljdes vi åt igen. Skolan rapporterade att en anmälan gjorts rubricerad som Rån vilket också inkluderade utpressning, hot och frihetsberövande. Dock skulle jag även vilja ha med intrång och ofredande men jag tror dock inte att mina iaktagelser och upplevelser räcker för en fällande dom. Men fast ska han! Och in ska han! IGEN (inte första gången har jag hört).
På tisdagseftermiddagen fick jag order om att jag skulle förflyttas till det 'hemliga stället' tillsammans med min pojkvän och där spenderade vi den följande natten.
Jag kände mig nästan som en del av 'sound of music's slutscen.
Performing Art School
När jag anlände till Performing Art School/ Dansforum på fredagen den 24 april var jag taggad, pirrig och exhalterad. Jag hade intalat mig att enbart fokusera på mig själv och BARA på mig själv. Jag tror att det är lika svårt för alla att bara se sig själv under några pressade dagar. Det är lätt att tanken glider bort och börjar fundera på andra sökande. Hur de känner, hur de förberett sig, hur de dansar, hur de sjunger, hur de helt enkelt tänker? Lyckligtvis 'hittade jag mig själv' i ett virrvarr av människor och jag kände att jag kunde slappna av trots en pressad stämning.
Dansprovet, som var först för dagen, var långt, svettigt men extremt roligt. Jag måste nog erkänna att dansen börjar ta över mitt liv, kanske en del av mitt sångmässiga intresse också. Men jag tror att jag måste ha den inställningen fram till att jag känner mig nöjd med mina dansmässiga kunskaper, även om jag absolut inte får tappa sången och musikaliteten (inte för att jag tror att det är någon risk). Baletten har gått framåt och det kändes även på provet. Pliéer, tondyer, battement och spagatnedgångar fungerade bra. Lite småmissar i jazzdiagonalerna men det kändes ändå som att jag tog mig framåt och danskombinationen tycker jag fungerade bra. Jag blev extra glad över att kombinationen satte sig snabbt och fokuseringen gjorde att rörelserna såg bra ut. Jag kan med all rätt säga att ett tre timmars (plus 30 minuters uppvärmning) gav en rejäl träningsvärk dagen efter. Nackdelen med dansprovet var den STORA gruppen människor som skulle trängas på golvet. Det blev en hel del slag och stamp på andra och trots att man ville vara vänlig och be om ursäkt fanns det nästan ingen som hade tid att ens bry sig om ursäkterna som haglade.
Jag var först ut i teaterprovet och i hyfsad tid till sångprovet. Jag har alltid föreställt mig teaterdelen som den minsta delen i musikalaudition men all monolog- och dramaträning har fått mig att tänka om lite. Jag är nöjd med både teatern och sången. Enda nackdelen var att jag värmde upp för mycket. Visst kan det låta konstigt att jag kan värma upp för mycket men som för vissa andra musikalartister/sångare (ex Tommy Körberg) tål jag inte att värma upp för mycket, speciellt inte efter en förkylning som fortfarande finns kvar. Jag har funderat en del över detta fenomen, eftersom jag inte har några problem med att sjunga i timmar men en lite 'för' lång sånguppvärmning gör min röst hes och aningen svag.
Hesheten (både från tidigare förkylning, uppvärmning och normal heshet i rösten) var något som både teater- och sångpedagogerna reagerade på och jag vet inte om detta var till min fördel eller nackdel. Självklart förklarade jag mina skäl och jag gick nöjd ut från Dansforums dörrar efter lite diskussioner med tidigare bekanta som är nuvarande studenter vid PAS.
Kl. 18.00 fick jag meddelande om att jag tyvärr inte gått vidare till dag två. Det känns alltid surt att få ett NEJ men jag reser mig också starkare till nästa gång.
Dansprovet, som var först för dagen, var långt, svettigt men extremt roligt. Jag måste nog erkänna att dansen börjar ta över mitt liv, kanske en del av mitt sångmässiga intresse också. Men jag tror att jag måste ha den inställningen fram till att jag känner mig nöjd med mina dansmässiga kunskaper, även om jag absolut inte får tappa sången och musikaliteten (inte för att jag tror att det är någon risk). Baletten har gått framåt och det kändes även på provet. Pliéer, tondyer, battement och spagatnedgångar fungerade bra. Lite småmissar i jazzdiagonalerna men det kändes ändå som att jag tog mig framåt och danskombinationen tycker jag fungerade bra. Jag blev extra glad över att kombinationen satte sig snabbt och fokuseringen gjorde att rörelserna såg bra ut. Jag kan med all rätt säga att ett tre timmars (plus 30 minuters uppvärmning) gav en rejäl träningsvärk dagen efter. Nackdelen med dansprovet var den STORA gruppen människor som skulle trängas på golvet. Det blev en hel del slag och stamp på andra och trots att man ville vara vänlig och be om ursäkt fanns det nästan ingen som hade tid att ens bry sig om ursäkterna som haglade.
Jag var först ut i teaterprovet och i hyfsad tid till sångprovet. Jag har alltid föreställt mig teaterdelen som den minsta delen i musikalaudition men all monolog- och dramaträning har fått mig att tänka om lite. Jag är nöjd med både teatern och sången. Enda nackdelen var att jag värmde upp för mycket. Visst kan det låta konstigt att jag kan värma upp för mycket men som för vissa andra musikalartister/sångare (ex Tommy Körberg) tål jag inte att värma upp för mycket, speciellt inte efter en förkylning som fortfarande finns kvar. Jag har funderat en del över detta fenomen, eftersom jag inte har några problem med att sjunga i timmar men en lite 'för' lång sånguppvärmning gör min röst hes och aningen svag.
Hesheten (både från tidigare förkylning, uppvärmning och normal heshet i rösten) var något som både teater- och sångpedagogerna reagerade på och jag vet inte om detta var till min fördel eller nackdel. Självklart förklarade jag mina skäl och jag gick nöjd ut från Dansforums dörrar efter lite diskussioner med tidigare bekanta som är nuvarande studenter vid PAS.
Kl. 18.00 fick jag meddelande om att jag tyvärr inte gått vidare till dag två. Det känns alltid surt att få ett NEJ men jag reser mig också starkare till nästa gång.
