Jag vet inte vart jag ska ta ton. Detta inlägg var från början tänkt att handla om det första mötet med Sweet Charity gänget. Ni skulle få en liten inblick i hur allt gick till, hur härligt det var att äntligen komma igång och hur allt lektes fram. Men när jag satt mig på stolen i den kantiga ringen i salen på Lunds stadsteater stannade mitt hjärta och gång på gång ekar de ödesdigra orden:

- Jag har mycket tradiga nyheter...

Min hjärna slutade fungera vid samma ögonblick som Mathias tog till orda. Mitt hjärta sprack i tusen bitar och föll ner som aska på golvet. Mina tårkanaler var nära att svämma över och dränka hela ansiktet i tårar.

- Nypremiären av Sweet Charity är inställd.

Jag vet inte hur många gånger dess ord kommer hoppa mellan väggarna i huvudet.
Jag har bara minnen av korta sekvenser och ord men ändå minns jag allt som om alla stod omkring mig i detta ögonblick.
- Affärsmässiga beslut
- Dålig biljettförsäljning
- Inte den respons vi väntat oss
- Finanskris
- En risk vi inte vill ta

Det är INTE av den saken att jag övat in allt under 1,5- två pressade veckor som gjorde hål i min kropp. Hela inlärningen gjordes av rena farten. Så är jag skapt och det intresset kommer jag bära med mig hela livet. Det är av den enkla anledningen att jag längtat så extremt mycket efter att få samlas hela ensemblen och få stå på scen, ge 150% varenda gång, få strålkastarna i ansiktet, ha en inre rädsla av att någonstans göra fel och se ridån falla och höra hundratals applåder.
DET ÄR LYCKA!
En lycka som är obeskrivlig men som just nu tycks vara långt, långt borta.

Musikal är mitt liv, min familj, mitt hem och mitt allt. Det är något som aldrig kommer lämna mig utan följer mig ändå ner i graven och följer mig i evighet.

Just nu är jag TOM. Tårkanalerna är tömda. Vätskan är slut och saltet behöver fyllas på för att kunna producera nya tårar. Jag har inte glömt och kommer aldrig glömma, men nu ser jag framåt. Även om kroppen ännu inte vilat upp sig efter gårdagens... beslut! Och mitt hjärta har ännu inte läkt.

...

Men det är vid sådana här tilfällen som jag också blir taggad. Inom mig växer en känsla av något jag inte kan sätta ord på. Jag lyfter upp och i mitt huvud reser sig en kraft som säger:

- Jag ska visa dem. De ser inte sista gången av mig. Jag SKA bli musikalartist. Jag ska sätta upp stora musikaler och jag SKA få ge allt och ännu mer. Tills den dagen jag stupar av ren trötthet men med ett lyckligt sinne.