Hittade av en slump en liten novellserie jag skrev några år tillbaka. På något sätt har jag alltid haft lättare att anta en teaterroll och en skepnad som aggressiv, sorgsen eller deprimerad. Kanske är det på grund av den stora motsatsen mot vad jag är i verkligheten som gör att karaktärerna lockar.

---

No.1 JAG KAN SE ER...

Jag kunde se det redan innan vi hade sagt hej till varandra. Han tittade aldrig på mig, han sneglade inte ens. Inte ett enda ögonkast. Den enda han hade lgonen för var skönheten bredvid mig. Min vän. Hon stirrade tillbaka, in i hans bruna vackra ögon.

Det var som om man kunde drunkna när man sjönk allt djupare, som i en salgs trans, in i hans ögon.

Den första han omfamnade var hon. Till slut, efter några sekunders nära-drunknande-upplevelser, vände han sig till mig och kramade även mig. Men hela tiden med ett vakande öga över henne. Var det egentligen så här det skulle gå? Jag förstod inte riktigt det fel jag gjort eller om jag någonsin begått något fel.

Han slängde sig över henne. Hon skrek och nästan kiknande av skratt. Ändå fortsatte han lika lekfullt som vanligt. Även om vi inte hade känt honom mer än några veckor, var det som om vi redan visste det mesta om varandra. Eller kanske visste de två mer än vad jag gjorde. Själv satt jag stilla bredvid dem, långsamt skrivande på datorn och med ett leende på läpparna. Egentligen ville jag gå, bara en liten bit bort, alldeles runt hörnet. Men jag satt kvar, medan den lilla kärleken jag hade insydd i min kropp rann ut. Liksom dagg på ett rött rosenblad i en sommarträdgård. Men den hör kärleken försvann inte, den rann bara ut för att avdunsta och stiga upp igen, lika stark som innan. Han nafsade i hennes öra. Hon skrattade nästan ännu högre än tidigare.

Jag satt kvar, ville inte röra mig. Jag kikade bara på dem, log och skakade på huvudet. Hon låg upp och ner och han över. Jag kunde inte resa mig. Jag förmådde inte att ta ett enda steg över golvet, fram till toaletterna. Jag ville inte lämna dem ensamma.

Det var jag som upptäckte honom. Hon följde bara med, lurpassade bakom mig. Musiken var öronbedövande och hela lokalen var mörklagd förutom de lampor som blixtrade över golvet. Jag var det första som dansade med honom tätt intill. Det var våra kroppar som rörde sig i takt med musiken, hans och min. Det var jag som tog på honom med mina bara händer, smekte honom när vi dansade.

Några veckor efteråt träffades vi igen. Jag hade längtat och trånat efter att få se och träffa honom, men det blev ingen dans denna gången, bara blickar. Jag såg att hans ögon bad, han ville lika mycket som jag.

Dagar och veckor flöt fram som årtusenden tills vi möttes igen. Båda såg varandra och dragningskraften var som den starkaste magnet som någonsin tillverkats. Jag var en plus- och han var en minuspol och vi dansade hela natten. Det var första gången DE upptäckte varandra. Timmarna efter stod vi tillsammans och han bet i hennes öra, inte mitt. Han stod tätt intill henne, med munnen vilande mot hennes panna. Jag stod bredvid och försökte tränga mig igenom. Bara för att komma lite närmare.

Hon talade aldrig om honom som sin, utan som min. Men det hela var fel och jag började inse det. Hon hade känslor för honom även om hon kom med bortförklaringar. De skrev till varandra varje dag. De pratade om allt, timme efter timme. De sände bilder och ringde till varandra. Själv hade jag varken bild eller telefonnummer. Jag stod på sidan om och såg det hela fortgå. Allt gick snett och felen lade sig på högar.

De skrattade, sjöng och dansade. Allt det som jag en gång drömt om att få göra.

Kärleken försvann inte, den var fastsydd med korsstygn djupt in i hjärtat. Ibland slet den sig loss och fortsatte långsamt nerför och som en jojo kom den tillbaka i slutet av änden.

Folk började prata, något som aldrig tidigare visat sig vara bra. Jag gömde min a känslor och tankar. När jag åkte hem regniga och blöta dagar fortsatte de att gå vidare, sida vid sida. De skiljdes inte åt, de gick inte åt varsitt håll. De gick bredvid varandra, lika glada som vanligt, när bilden av dem tonade bort.

Hon frågade mig vad jag tyckte om honom, om mina känslor för honom. Jag svarade avvaktande och förstod inte riktigt vad som hände eller vad som skulle ske. Ändå berättade jag:

-         Han är en vän och kommer alltid vara det. Jag har inga så kallade kärlekskänslor kvar för honom. Det är slut, han är över. Hans tid är förbi. Han är en underbar och mysig kille osm behöver kärlek men endast en vänskaplig sådan från min sida.

Orden flöt på som ett skenande tåg, det vill säga kanske lite för fort. Men hon lade inte märke till någonting. Hon stod med ett svagt leende på läpparna. Jag förstod inte vad jag själv sagt. Var det så här jag ville att det skulle sluta?

Jag gick ensam iväg med tankarna farande i huvudet.

Jag ville ha honom, jag ville se och träffa honom, känna på honom, vara tätt intill, lugnt dansande tillsammans. Jag ville höra hans röst, ta hans hand, skratta och prata med honom. Jag ville gå ensam med honom genom det duggande regnet om hösten och längs med vågorna om sommaren. Jag vill gräva ner mina händer djupt i hans hår, dra in hans doft och lägga min panna vilande mot hans bröst. Jag ville att hans skulle ta p mig, kommunicera med mig känna att jag fanns hos honom, inom honom.

Jag var galen i honom! Jag älskade honom!