Häromnatten fastnade jag i en het diskussion med en av mina grannar. En diskussion som handlade om den fria viljan. Att hävda att vi människor i det svenska samhället har en fri vilja att göra som vi vill och bestämma hur vi vill genomföra det är en stor lögn. Visst kan det låta som ett ingivande löfte som kan locka stora mängder människors intresse, men hur ligger det egentligen till? Hur mycket bevakas vi och hur mycket begränsas vi av i vår vardag?
Jag kan inte bara skylla på lagar och regler- det vore för enkelt (då skulle jag likagärna kunna sluta redan nu). Vi har också en inre spärr som sätter gränser för vad vi tycker är rimligt. Vi har en inbyggd moral, ett socialt inre rum som förhindrar våra impulser och handlingar. Vi har fötts in i det, på samma sätt som vi fick det sociala könet inpräntat som små barn. Det är svårt att komma ifrån och frågan är om det någonsin går?

Om vi skulle ha en fri vilja så skulle världen kanske vara ett enda stort kaos- kanske inte! Eftersom vi inte upplevt det kan vi inte heller veta och vara säkra på det. Om vi fick chansen att göra exakt vad vi ville så skulle säkerligen brottsligheten öka men många skulle också sprida mer kärlek och hopp i världen. Om vi lyckades radera ut jamtelagen ur svenskarnas hjärnor (hörs det att jag till stor del avskyr den) så skulle allt fler våga stå upp för sig själva och våga satsa mer på sina talanger.
Fast å andra sidan- om inte alla normer fanns här i världen och om inte våra gränser förhindrat vissa personers framfart så hade det, med all sannolikhet, varit svårare att synas i ett hav av ambitiösa livsnjutare (om jag för en gång får vara lite självisk).

Vi måste bara ta reda på var vi måste säga STOPP!