Jag är ganska van att få post. Jag kan åtminstone vänta mig ett brev om dagen, om inte fler. Posten-fenomenet är något som min granne Titti är snabb med att påpeka (vilket i själva verket endast handlar om avundsjuka för att jag råkar vara lite mer populär än henne- No offend). Vanligtvis innehåller breven räkningar, bankpapper och dylikt som kanske inte är det roligaste i världen, men bara synen av Tittis nästan mordiska blick går inte att missa och det vill jag inte heller.

Tisdagen den 4 november innebar, för mig, ett extra tillfälle att njuta av min få-brev-överlägsenhet. Jag hade inte förväntat mig att hitta ett kort i postfacket. Jag tyckte att jag, under lovet, fått tillräckligt många brev för att kunna klara mig en vecka. Till min förvåning, glädje och lycka försattes jag i ett lyriskt tillstånd när jag sakta läste kortet med text framför mig.

Ett kort från den härligaste, underbaraste och min absolut största förebild och ikon på jorden:

HELEN SJÖHOLM!

Så nu har jag helt enkelt lite extra att glädjas åt och lite mer energi att reta Titti med . Och det är fullkomligt, extremt...