Såhär efter fem veckors praktik kändes det nästan nervöst att återvända till skolan. Som en första skoldag där man har förväntningar på lärarna, klasskamraterna och kurserna. Däremot var det närmare plågsamt att ställa om dygnet och tvinga mig att kliva upp halv sju när jag tidigare tillåtits att sova till tio, om inte längre.

En dag med redovisningar av LIA-platser var i alla fall en lagom lugn start även om nerverna gjorde sitt och tvingade mig till toaletten hela tiden. Men vad skulle man göra utan adrenalinet som pumpar i kroppen?, och som hela tiden påminner en om att:

- Nu är det snart dags, nu är det snart din tur.

Efter en tillräckligt lång presentation från min sida med en del stakningar, borttappningar i texten och darriga ben ställde jag mig framför klassen för att ta emot den feedback somvi alltid kör efter ett framförande. Men som den prestationsmänniska som jag är hade jag tydligen uppfattat min egen presentation lite fel för mycket glatt överraskad blev jag när jag fick höra ordet:

- Fantastiskt!, från mina lärare och härliga klasskamrater. Äkta, framgångsrikt, levande... Jag blev förstummad! Helt och hållet paff.. Men vilken känsla! WOW, är det enda jag kan säga. Jag gick hem som på moln.

Vilken dag!