Jag har alltid ansett att censur förstör och förmörkar. Att dölja sanningen kan i många fall göra saker värre. Kanske har det med mina tidigare journalisterfarenheter att göra. Därför vill jag gå till botten med vissa saker, trots att jag inte kan ge alla detaljer på grund av säkerheten för människor i min närhet. Detta är därför min berättelse men inslag från nyhetstidningar och polis.

Prolog:
Under lördagsförmiddagen (dagen efter min musikalaudition och på väg hem från götet) fick jag ett samtal från folkhögskolan. Att starta ett samtal med:
- Först och främst vill jag säga att du inte ska vara orolig när jag berättar det här., är ingen bra fras.
Vad händer? Jo en massa tankar börjar flyga runt i huvudet och orolighetsgraden stiger från 0 - 1000. Självklart!
Med ytterst lite information berättades det att min pojkvän inte skulle befinna sig hemma när jag anlände. Han och en vän befann sig på hemlig ort sedan de råkat ut för något skolan inte ville berätta om.
Ingen skulle få veta att jag var hans flickvän och jag skulle vara tvungen att låsa om mig och ringa 112 om någon okänd skulle dyka upp i närheten av min bostad.
Jag satt med en telefon i handen, 30 mil från min bostad och med vetskapen att min älskade råkat ut för någonting. Vad, hur, när, vem? Jag var utan kontroll över en situation som jag direkt avskydde!

---

Redogörelsen:
Allting började på måndagskvällen den 20 april när en okänd person trängde sig in i min grannes lägenhet med anledningen av att min granne var skyldig någon pengar. När denna okända person insåg att han gått fel försvann han.

För mig började hela den här konstiga och frustrerande historien på tisdagen. Jag och mina vänner stod i köket när en utländsk man kom gående in genom den öppna dörren. Han frågade med bruten svenska vem som ägde den röda bilen som stod på parkeringen en bit ifrån. Jag förstod genast vilken bil han menade. En bil jag kört några gånger och som jag hade relation till. Jag förklarade utan detalj vem detta måste vara och bad mannen kontakta ägaren istället. Minuterna senare kom min pojkvän och hans vän ner med mannen. Bilden efteråt är suddig- jag har ingen egen berättelse men från polisen, vänner och tidningen har jag fått reda på följande:

På påsklovet blev min pojkväns bil demolerad. Tillsammans med delägaren började de söka en ny bil. Nappade på en annons och tog kontakt med försäljaren och visade sitt intresse. När de senare ångrade sig, några dagar senare, ringde de upp och förklarade situationen och sa att de inte längre var intresserade.
Tisdagen den 21 april fick de ett samtal från försäljaren att han var på väg till Eslöv med bilen. Han dök däremot upp tomhänt. Därefter drog han upp en historia om att han hållt bilen till min pojkvän och hans vän och att de nu var skyldiga honom pengar. Under hot tvingade han dem att skriva under ett ägarbyte på min pojkväns demolerade bil.

På torsdagen den 23 april kom mannen tillbaka och började kräva pengar och fler underskrifter.
Samma sak hände på fredagen. Men denna gången gjorde han det dumma draget att dyka upp på skolan vid lunchtid. Min pojkvän och hans vän kom överens tillsammans med skolan att bli satta i säkerhet. Efter kontakt med polisen försattes de på hemlig ort på obestämd tid.
'Förövaren' kom tillbaka på fredagskvällen och tvingade flera av mina grannar att kontakta min pojkvän.
Notera att allt detta hände utan min vetskap (jag fick senare veta att ingen ville störa mina auditionförberedelser).

Under hela den följande helgen och efter min hemkomst hörde jag inte mycket av dem. Den lilla informationen jag fått räckte till att försätta min hjärna i tankar. Som tur var fick jag hjälp av en klasskamrat, som även hon var inblandad, och vi kunde tillsammans gå igenom det som hänt och jag kände att jag fick mer kontroll om hela historien efter vår träff. Hela min kropp kokade av ilska. Jag tror att jag aldrig känt något liknande.

På söndagskvällen tog jag en promenad i en närliggande park. När jag kom fram fick jag till min förskräckelse se min pojkväns numera 'stulna' bil och ingen mindre än mannen. Den mannen som ställt sig mellan mig och min kärlek. Mannen som orsakat så mycket smärta. Ilskan jag kände fick mig att tvinga mig stega hemåt igen men jag kunde inte släppa känslorna som svallade över inne i kroppen. Det hela blev inte bättre när jag smsade min pojkvän om händelsen och som svarade:
- Jasså, så pärlan är i rullning igen:)

Förbannade positivism...

Senare den kvällen fick jag se ett ljus från köket. Jag förstod direkt hela situationen och de känslor som svalnat under kvällstimmarna kom direkt tillbaka. Utan en tanke stegade jag direkt nerför trappan rätt in i köket. En blandning av äckel och ilska fyllde hela mig när jag såg mannen framför mig, så nära, för första gången sedan jag fått reda på allt.
Jag vet inte om darrandet i min röst hördes. Det hade absolut ingenting med rädsla att göra. Jag har aldrig varit rädd för min egen del. Jag kände ingen fruktan i det ögonblicket som en farlig man stod metern framför. Det enda jag ville var att få iväg honom. Han hade ingenting att göra här! Därför stirrade jag honom i ögonen:

- Vem är du?
- Alltså jag ska hälsa på mina kompisar.
- Vilka är de?
- Han heter ....
- Jag är ansvarig här och jag har fått order om att ingen annan är välkommen här.
(blicken svartnade och han närmade sig med 'hotfull' röst)
- Alltså jag är inte på humör för dig... jag är ganska irriterad.
- Jaha, men du får inte vara här!
- Vaddå jobbar du på skolan eller?
- Nej!
- Jaha, du går på skolan.
- Ja men eftersom jag är ansvarig här får ingen annan som inte bor här befinna sig på skolan.
- Alltså jag ska bara få papper påskrivna och mina pengar. Bilen ska utomlands.
- Du får gå härifrån.
- Jaja, jag ska sen. Först ska han ringa.
(han pekade på min granne som stod på andra sidan)
- Okej, bra.

Jag vände mig därefter mot en skylt i köket med ett akutnummer. Direkt när jag kom upp ringde jag skolans ansvariga personal. Där brast det. Det var inte första gången men ilskan jag kände över hela händelsen och att jag stängts ute så länge gjorde att rösten bara brast. Jag ringde polisen, fick berätta om hela händelsen och ge signaliment på mannen och de lovade skicka över några poliser.
Känslomässigt tillstånd men de grannar och vänner som var närvarande hjälpte till så gott det gick. Jag var bara så extremt förbannad över det aset.
När polisen kom fick jag ge min redogörelse för hela händelsen. Jag tror dock att polisen inte riktigt förstod allt jag sa. Såsom orden flög ut ur min mun har jag själv aldrig hört. Jag hade lätt kommit förbi ett skenande tåg.
Till min lättnad tog poliserna ganska lätt på mannen i fråga. De nästan skrattade och sa att det inte var någon att vara rädd för (jag tror inte de riktigt såg min ilska snarare än rädsla). Jag kunde känna hur de gjorde sig löjliga över honom och det lättade den tryckta stämningen.
Titti vägrade ändå sova själv den natten så det blev en övernattning på mitt rum.

Måndagen visade sig vara lugn och efter en liten träff med min kärlek skiljdes vi åt igen. Skolan rapporterade att en anmälan gjorts rubricerad som Rån vilket också inkluderade utpressning, hot och frihetsberövande. Dock skulle jag även vilja ha med intrång och ofredande men jag tror dock inte att mina iaktagelser och upplevelser räcker för en fällande dom. Men fast ska han! Och in ska han! IGEN (inte första gången har jag hört).

På tisdagseftermiddagen fick jag order om att jag skulle förflyttas till det 'hemliga stället' tillsammans med min pojkvän och där spenderade vi den följande natten.

Jag kände mig nästan som en del av 'sound of music's slutscen.