Sent igår kväll ankom jag till Lunds universitetssjukhus akutavdelning. För säkerhetsskull ville jag kolla upp den andnöd och fruktansvärda huvudvärk som jag drabbats av tidigare under kvällen och vara säker på att de inte hänt något med hjärtat eller luftvägarna. Efter en halvtimmes väntan fick jag träffa en sjuksköterska för "intervju" och medan jag berättade satt hon och klickade på datorn och sa knappt ett ord. Jag blev utslussad igen till väntrummet och satte mig ner för att vänta på min tur (nåja, snarare när det skulle bli jag eftersom hela akuten var tom). Efter ett tag kom en kvinnlig patient ut från en dörr, gick fram till mig och frågade hur länge jag väntat.

- Ungefär en timme, svarade jag.

Hon var märkbart irriterad och sa att hon själv varit där i över tio timmar. Ingen hjälp hade hon fått och de sjuksköterskor hon träffat stod och pratade med annan sjukhuspersonal, skrattade och brydde sig knappt.

- Såna fall är väl undantag, tänkte jag och slog mig ner igen. När två timmar passerat och efter att jag slumrat till på en av de osköna stolarna blev mitt namn uppropat. Lovisa, vad det enda sköterskan sa och hon slussade in mig i ett rum med instruktionerna att läkaren kommer snart. Minuterna passerade. Jag såg knappt några patienter överhuvudtaget, bara en massa sjuksköterskor och läkare som satt och drack kaffe, pratade och hängde över disken. En och en halv timme i ett sterilt rum gick jag ut och frågade om jag skulle få hjälp någon gång.

- Det har skrivits upp en läkare på dig nu så han kommer snart, fick jag som svar.

Väntan, denna outhärdliga väntan. När klockan slog halv fem hade jag suttit i detta isoleringsrum i över tre timmar och varit på akuten i över 5 timmar. Ingen läkare syntes till och jag var nära bristningsgränsen. Inte ett hej hade jag fått, inte ens en kopp te, en fråga om hur jag mådde eller ett leende. Det var som att hela sjukhuset var en levande-död-plats, en zombiefilm.
Jag var trött i hela kroppen, jag var öm i bröstet efter mina andningssvårigheter och jag var fruktansvärt ledsen efter personalens behandling (eller snarare icke-behandling).
Jag gav upp! Min sambo fick prata i mitt ställe för hade jag så mycket som sagt ett ord hade jag brustit ut i gråt.
Som svar på att jag tänkte åka hem fick jag:

- Läkaren har skrivit upp sig så han kommer snart... men mår du bra nu?

Klart jag inte gjorde men vad skulle jag säga, de brydde sig ju inte ändå och min hjärna ville inte lyssna längre. Jag och Tobbe åkte hem, utmattade, förbannade med ännu lägre förtroende för läkarvården än innan!

Sämre service än på Lunds Unversitetssjukhus har jag ALDRIG varit med om och som ny patient på ett sjukhus överhuvudtaget vill jag aldrig mer tillbaka.

USELT!!!

Idag har jag bokat in en tid nästa torsdag på vårdcentralen i Eslöv. Bättre mottagning där hoppas jag, trevligare personal hade de i alla fall. Människovärde och att lyssna på känslor, inte en diagnos är nummer 1!