När jag var ung eller yngre eller vad det nu heter och när jag var mogen för högstadiet i sådär 14års åldern var det dags att flytta upp ett stadium. Jag minns rykten om hemska lärare, stränga och elaka. Jag minns snacket om de "STORA" niorna. Det var en pest och pina att varje dag komma lite närmare uppflyttningen.
Nåja, om jag nu trodde på allt det där visade det sig i alla fall inte vara sant. Det blev bara en ny rutin i vardagen och något att lägga i erfarenhetsryggsäcken.

Det jag däremot vill komma fram till är att när jag började sjuan, så började jag bara i sjuan. Jag hade inget val till inriktning. Den ångesten skulle istället komma inför gymnasievalet men det var ingenting jag tänkte på då. Jag levde min lilla värld med många drömmar och mål i framtiden.

Idag verkar det vara helt annorlunda och det känns som att jag missat lite av utvecklingen. Nu får pojkar i flickor göra sina val i allt. Ingenting är förutbestämt.
Min bror valde sin högstadieskola i veckan. Det finns ett tiotal sådana med tiodubbelt så många inriktningar. Idrott, slöjd, bild & form, skrivlinje, språk, miljö, musik, dans… ja hur många som helst och det tar aldrig slut. Det är som att skolorna är rädda för att inte ha tillräckligt med många inriktningar. Då kan de ju bli kallade konservativa och traditionella.

Det som också skrämmer mig är att med alla dessa val följer stress, förvirring och okunskap. Barn och ungdomar idag vet inte vad de vill. Alla valen som följer med dem genom livet gör att de blir utmattade, utpumpade på idéer. Ställer jag frågan till en tonårstjej eller kille om vad de vill bli när de blir stora skruvar de på sig och svarar:

- Ehhhh… mmmm.. alltså jag vet inte. Lyckligt kanske.

Lycklig? När de svarar så brukar jag fråga:

- Nå är du inte lycklig nu eller?

De rycker på axlarna och förklarar att Jo, det är de. Men man kan ju bli ännu lyckligare.
Varför?, undrar jag. Att vara lycklig är något vackert och varför måste mer ha mest? Man kan inte gå omkring och leva i en slags extas hela tiden. Tills slut blir också det tråkigt. Man måste se till att drömma om en framtid men samtidigt se det man redan har.

Bort med alla val som kommit, låt barnen vara barn och lyckliga och få drömma om en framtid där de faktiskt kan bli något.