I min familj finns det alltid de som är överentusiastiska och som tycker att 'min-dotter-gör-alltid-så-bra-ifrån-sig' fastän jag själv inte alltid är nöjd vid mina uppträdanden. Men de orden ska vara där.
Sen finns de de i min familj som alltid har något att påpeka. Min lillebror Filip till exempel. De finns alltid saker som kan göras bättre, det är aldrig riktigt bra nog framfört.
Kan de vara så att det är lite pinsamt att erkänna att man faktiskt ser upp till sin storesyrra?
I snart två år har jag bott hemifrån, i alla fall ett år permanent. Och varje gång jag ringer hem låter det på detta vis:

- Hej, saknar du mig?
- Neee...
- Inte alls?
- Nej det är så skönt att du är borta.

Jag vet att det inte är sant, men för en 12- årig pojke är det jobbigt att berätta vilka känslor som finns i kroppen.
Därför var det med tårar i ögonen jag upptäckte följande i veckan när jag för en gångs skull var hemma (faktiskt första gången på sex månader.. men så är det att bo 60 mil hemifrån).

Jag står i lillebrorsans klassrum och hans lärarinna visar mig runt i Filips bänk. Jag får syn på hans kalender i skolbänken och öppnar den.
Den 17 augusti står det fint skrivet:

Idag var vi på min systers teater. Det var den bästa teatern jag någonsin sett.

Det är såna saker som förgyller livet! Jag står fortfarande med tårar i ögonen...