Efter gårdagens skivinspelning har jag börjat fundera på vad som egentligen är ens speciella röst. Att gång på gång sjunga:
- Nanananananana, du och jag... jag vet att allting ordnar sig, gör att rösten lätt antar ett slags mekaniskt ljud. Nästan lite framställt för att låta popigt och 'absolute kids'-aktigt.
Jag vet att det inte är det soundet som finns med mig vid mina övriga låtar om kärlek, framgång, oro och hat. Det låter, enligt mig, allt annat än just popigt. Och självklart vill jag ha det så också. Genom hela min framfart i livet har jag nästan strävat att flyta bort från en idolröst, en popidol som sjunger låtar med en text jag inte är villig att förmedla. Och i vissa fall även en del uttryck och känslor som helt enkelt inte går att få fram.

Trots detta blev jag extremt glad över den 'kritik' jag fick av låtskrivaren Niklas Ringström:

"Lovisa, du har en fin popröst som passar bra för de slags låtar jag producerar. Du har ett mjuk sound med ett speciellt hesljud. Det som känns skönt med din röst är att dina s-ljud är mjuka vilket gör att jag slipper redigera bort dem som hos många andra popsångerskor. Du har också en röst som inte är vasst vilket också gör processen enklare och smidigare." 

Känns bra även om jag inte tänkt på min röst som typiskt popig tidigare.