...kan ni se mig?
No.2 ...KAN NI SE MIG?
Lika salt som Medelhavsvattnet
Mina andetag förvandlades till ånga medan ännu en tår lösgjordes från mitt öga. Tåren silade långsamt ner, via äppelkindens skåra och vidare över läppen för att bilda en stor droppe vid hakans slut. Den fortsatte och som i slow motion föll den ner mot den snötäckta marken.
Jag vände mig om, gick in mot träden, bort från ljuset och mot mörkret. Intet skrämde mig mera. Jag stannade upp väl synlig för andra men mörkret slöt sig omkring mig för varje minut som gick. Jag suckade och tåren blev till tårar. Med ett förkrossat skrik gled jag ned på knä och sjönk ner genom den mjuka snön.
Det enda som hördes i den mörka vinterkvällen var ekot av ett förtvivlat vrål och hulkandet av tårar som gav sorgen mat.
Min kropp tynade långsamt bort, den försvann alltmer för varje ögonblick. Tynade medan kärleken stärktes och sköt i höjden, men hoppen om kärleken sjönk. Mitt hjärta var fast med tiden. Sakta förlorade jag den kraft som så länge funnits där- Jag var en förlorare, hon var en vinnare. Hon vann hans hjärta- jag vann endast mitt eget. Hon var allt och framför allt HANS, jag var inget, ingen. För dem fanns det ljus, för oss fanns det mörker. Ett mörker som bara de lågt ställda och bortkomna ser. Var jag en sådan? I alla fall hade jag blivit det. Hon var hans- han var hennes. Vem var jag?
Hon skrattade, fnissade och kiknade av skratt när hon var tillsammans med honom .Jag gick på sidan om. Jag var en pöl av en tjock, flytande massa som sakta följde vartenda steg de tog. Hon pratade livligt med mig fastän jag inte hörde på. Massan nere på marken var djupt försjunken i egna tankar. Redan från början hade han siktat in sig på henne. När han rörde vid mig var det hennes kropp och hud han föreställde sig. Han tog på henne genom mig. När han talade till mig var det hon som fanns i hans innersta tankar. När jag skrattade var det hennes ljud som dränkte mitt. När jag drömde om honom var det han som drömde om henne. Helst av allt ville jag res mig upp, rak i ryggen och på ett självsäkert sätt skrika, rakt i deras förvånade ansikten:
- Ta vad ni vill! Tag min kropp, mina tankar, mitt blod, mina lemmar. Men tag för Guds skull inte mitt hjärta.
Men de tog ALLT. Allt som fanns till mitt yttre och i mitt inre. Jag blev krossad och det fanns ingen som kunde stoppa det. Mitt hjärta blev hårdast drabbat. Där fanns min kärlek, mitt hopp, mina drömmar. Allt blev slagit i spillror, pulvriserat till korn och med vinden fördes det bort.
Ibland när de stannade upp och hon slängde sig kring hans hals för att kyssa honom föll jag ner i ett djup som var omöjligt att ta sig ur. Inte förrän hon väckte mig ur mina tankar kunde jag långsamt klättra upp. Utan att se de dunkla skuggorna i mig, långt bakom hornhinnans rand, fortsatte vi gå. Men endast ett skal följde efter dem. Om jag vände mig om såg jag själen stå kvar, förkrossad, medan tårarna suddade bort varje kontur jag kunde urskilja. Som vattnets ånga lyfte min själ mot den klarblåa himmelen och försvann bort. Den bildade ett moln och salta regndroppar öste över skalet på marken. Men ingen lade märke till det. Jag stod stilla med endast skalet kvar av mitt liv, medan hon och han fortsatte gå. Iväg från problem, inre hunger och svartsjuka. Iväg från mig.
Jag kan fortfarande se er... kan ni se mig?
