Jag har börjat fundera på hur människor egentligen fungerar i sin medkänsla och förståelse för andra. Hur mycket föraktar vi varandra eller hur snett ser vi på de som är lite annorlunda eller helt enkelt nya i ett land som ska ge alla en ny chans- en andra chans.
På dagens tåg ville många tränga sig in i de få tågset som fanns. Många stod upp, trängdes i gångarna och några fanns kvar på perrongen. De flesta i mitt tågset var mellan 30- 60 år gamla. I högtalarna började konduktören tala, alla lade märke till att det är en utländsk kvinna (även jag) men hon hade ändå en bra svenska (tänk vilket svårt språk svenska är, inte ens vi svenskar klarar språket ibland).
Efter att hon bett alla att ställa sig tätare och ge alla en chans att komma med avslutade hon med en liknande mening:

- Vi kan inte lämna ett passagerare kvar på stationen. Snälla!

Hela vagnen utbröt då plötsligt i ett rått skratt, många drog sett på munnen, ja jag kunde nästan ta på föraktet som strålade ut genom deras ögon.
Vuxna människor i övre medelåldern som ser ner på någon som kommit från ett land, varit tvungen att lära sig ett nytt språk och som fått ett jobb. Jag hade stor lust att säga rätt ut:

- Vad är det för attityd ni har? Sitta här och försöka vara förmer än någon annan. Har ni ingen ödmjukhet i kroppen? Försök ni att åka till ett nytt land, lära er ett okänt språk och prata helt flytande utan brytning eller grammatiska svårigheter.

Vilken fruktansvärd attityd av de vuxna.

Och de ska vara våra förebilder för ett demokratiskt, rättvist och mångkulturellt samhälle?!?