Jag har alltid älskat utmaningar. Stora som små, höga som låga. men idag står jag inför min största utmaning någonsin. Och jag känner mig peppad, exhalterad men samtidigt mycket rädd. Rädslan är något jag inte sedan tidigare är bekand med i dessa sammanhang.
Nervös har jag självklart alltid varit inför nya saker men helt plötsligt ger jag mig in i något där jag inte har byggt upp en trygghet. Jag är uppväxt på scenen, helt plötsligt ska jag ställa mig bakom.
Jag tvekar ABSOLUT INTE, men jag har en slags fruktan för hur det kommer gå, hur det kommer sluta.
Ena sekunden sitter jag i 'skolbänken' upprymd av alla tankar och idéer som fyller mitt huvud. I nästa ögonblick sjunker jag genom marken. Det är en obehaglig och främmande känsla.

Som många andra vill jag ha struktur och organisation på min tillvaro. Kanske är jag perfektionist även här (men det är inget som plågar mig- Jag stormtrivs!).
Nu har jag inget grepp om tillvaron. Jag sitter i ett rum där jag vill visa allt, där mina framfötter ska synas och mitt ansikte ska lysa. Jag vill kunna ALLT! Det kan jag inte och det skrämmer mig.

- Du studerar för att lära dig inte för att du redan kan allt., brukar min sambo upprepa gång på gång.

Jag vet att han har rätt men jag vill kunna allt på en och samma gång. Det är omöjligt, det vet jag.
Men tids nog tror jag att det kommer, jag är helt säker på det.
Jag ångrar inget!
Jag ska upp till bevis!
Det jag inte kan ska jag lära mig, men det jag redan kan ska jag stråla med!