Många längtar och trånar efter att få åka hem. Efter två månaders borta- bra så känns det ändå inte som att jag har den minsta hemlängtan eller ens lusten att åka hem. Visst, ska det bli skönt att frossa i mat, ha långa sovmorgonar och få gosa med nära och kära men det känns som att den perioden av sång, dans, teater och träning ännu inte borde vara över. Jag har ju nyss börjat- så varför då pausa? Varför ge kroppen en chans att lugna ner sig, tyngas ner och sjunka genom en grop av seghet när den istället kan hållas smärt, frisk och kry- OCH framför allt up-tempo!  Nej, jag förstår överhuvudtaget inte varför loven ens ska finnas till. Hem kommer man ju förr eller senare hur som helst!

Jag har under min korta tid här insett att jag lämnat det trygga boet hemma i Västerås, lyft mina vingar, hoppat från trädgrenen och svävat upp mot skyn. Jag har blivit trygg i mig själv som fågel och hittat mitt nya hem för året framöver. Jag har skapat mig en plats där jag kan vila, trivas och känna mig stark. Jag kan prova mina gränser, smärtor, känslor och MIN FRIHET.

Trots detta styr jag nu kosan mot den förra boet, i alla fall för en vecka. Men jag kommer tillbaka.