När jordskalvet väckte mig imorse fördes mina tankar direkt till en havrerad kärnkraftverksreaktor, ett nystartat tredje världskrig eller en nytestad atombomb. Och efter att jag sprungit ut och genast insett att jag kunde få radioaktiv strålning i mig skyndade jag mig in igen och kurade genast ihop mig under täcket. Självklart kunde jag inte sova, vem skulle kunna göra det om en massa strålar forsar genom kroppen. Tänkte att:
- Varför ska det här hända nu? Jag har inte tid med att hela mänskligheten ska bli utrotad, så mycket jag jag vill genomföra och har på gång.,
och hoppades samtidigt att täckets dun skulle skydda mig lite från att få en massa svulster att växa i kroppen.

45 minuter senare skyndade jag mig nerför trapporna till köket för att ta mig neråt, under jorden. Som tur var kände jag mig inte lika orolig när jag fick veta om det förmodade jordskalvet som drabbat hela Skåne, Köpenhamn, och delar av Blekinge och Småland.  Dock kände jag självklart det ökande pirret och den häftiga nyfikenheten som drabbar en människa. Men vad skulle man göra utan den?

Exhalterad skickade jag iväg sms hem och mottog följande meddelande av min lillebror:
2008.12.16 kl: 06.58

Vadå? Det går inte att ha jordbävning i Sverige. Det kanske var ett flygplan som störtade eller ett hus som revs eller en bomb. Jag undrar.

Som att det skulle vara så mycket bättre, undrar jag!?!

Vid frukostbordet diskuterades det vilt om den tidigare skedda jordbävningen. Inte var det bara jag av alla de andra kvinnliga vännerna som analyserat hela händelsen. Liknande slutsatser hade dragits- om världskrig, kärnkraftverk och bomber. De manliga vid frukostbordet hade knappt märkt någonting, tänkt att 'det är säkert grannen som gör något' eller 'jag drömde säkert', vilket upprörde oss övriga.
- Hur kan man ta så lätt på sådana händelser, tänkte vi (?) och vi slängde arga blickar mot dem.
Egentligen visar det hur överanalyserade kvinnor är och hur enkelt män tar på många saker- det är kanske vad som skiljer oss åt.

Bild från Aftonbladet.se